Jag har två biologiska barn; Senior och Junior. De två är de personer som jag älskar mest av allt här i världen och skulle gå genom eld för. Så är det ju med ens barn, man kan dö för dem – eller hur?

Men sen har jag faktiskt tre barn till och det kände jag extra mycket igår. Jag var under 6 år särbo med en man i Skåne. Jag lärde känna hans barn när de var 9 resp 12 år gamla, det är nu drygt elva år sedan. Självklart har jag lärt mej älska dem också. Igår var en av tvillingarna här och vi pratade ut ordentligt om ganska många grejer.

Jag märkte ju att hon gick och grubblade och i små portioner kom vissa saker fram. Vi pratade bla om syskonskapet mellan de olika syskonparen. Trots att mina ungar inte träffat Skånetöserna så ofta, så ser iaf LillaM dem alla som syskon. Då blir modershjärtat lyckligt 🙂 Alla fem har träffats en del under åren, de har sett varandra växa upp och har nu egen kontakt via facebook och msn. När LillaM var här igår ringde hon killarna i Jämtland och de blev sååå glada! Grabbarna har alltid avgudat sina Skånesystrar, som de kallar dem.

Det är så fantastiskt med kärlek, att den bara blir större och starkare ju fler som delar den! Att jag kan känna precis lika mycket för en annan kvinnas barn som för mina egna. När LillaM satt med mej i soffan kände jag att hon är verkligen min unge! Så är det bara! Trots att hon nu är 21 år och det är fem år sedan jag bröt med hennes pappa, så kommer hon hit frivilligt för att träffa mej och killarna. Jag känner av hur hon mår och hon anförtror sej, vi har en kärlek och vänskap som jag hoppas aldrig ska ta slut. När hon åkte hem kändes det så tomt! Nu saknar jag de andra ungarna ännu mer.

Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dem alla och att de kommer hålla kontakten även i framtiden. Å LillaM lovade att snart komma tillbaka 🙂

.