En kommentar jag fick igår, fick mej att fundera lite. Det ser säkert lite flådigt ut ibland när jag går på vissa pressevent. Som tex lunchen på Gyldene Freden igår, med god mat och gott vin. Jag får göra kul grejer, testa spännande nyheter osv. Men det är ju oftast inte så enkelt eller flådigt som det ser ut…

Just när man sitter där och äter är allt förstås både mysigt och gott. Men man äter och dricker med alla sinnen för att senare kunna beskriva allt. Men innan man ens tar minsta tugga eller klunk, så ska ju allt fotograferas! Då gäller det att få en bild som ingen annan har, hitta ljuset och se till att inget eller ingen stör bilden. På en pressträff kan det vara allt från 10 till 50 skribenter som alla vill ha den bästa bilden, så det blir lite trängsel. Får man inte till bilden som man vill, så måste man använda pressbilder och det vill nästan ingen.

Sen får man en presentation och äter långsamt medan man lyssnar på de andras intryck. Man småpratar med de närmaste och jämför intryck. Just igår var det väldigt spännande eftersom alla rätter innehöll lamm och var speciellt utformade till vinet. Igår fick vi även en kortare genomgång på engelska av en fransman om hur man framställer ekologiska och veganska viner. Jag som har svårt att lyssna på en svensk genomgång (pga koncentrationssvårigheter) har förstås ännu svårare att lyssna på en engelsk.

När man ätit klart får man oftast med sej både menyn och pressmaterial hem, för mej är detta en otroligt stor hjälp! Med hjälp av pressmaterialet kan jag komma ihåg det mesta av presentationerna, tillräckligt för att kunna skriva en begriplig text. För det är ju det allt ska utmynna i!

När jag kommer hem ska jag helst sätta mej och skriva direkt för att få ner det på pränt innan jag glömmer allt. Men oftast är jag för trött och i de flesta fall dröjer det några dagar innan jag kan sätta mej vid datorn och då tar det tid att få ihop en bra text. När det gäller gårdagens lunch så kände jag att jag bara behövde skriva om själva vinet, föredraget lärde mej mycket och finns kvar när jag ska skriva närmare om framställningen en annan gång.

Det är alltså inte bara en god lunch, utan en massa annat. Precis som nu när jag sprungit runt på pressdagarna. Man går inte bara in på en PR-byrå och blir bjuden på en massa gott, man har hela tiden alla tentakler ute för att hitta kul grejer att skriva om. Idag tex har jag gått nästan 15 000 steg (ca 1 mil), man är igång en massa timmar, ser mängder med saker, pratar med massor med människor, får 5-10 presentationer av kanske 10-15 olika varumärken vid ett och samma tillfälle och ska samtidigt ställa frågor, ta in svaret och ta bilder. Man blir rätt förvirrad och ganska mosig i skallen.

Sen kommer man hem och ska tömma kameran, först då vet man vad man sett, bilderna ska redigeras och pressmaterialet gås igenom. Det mest intressanta läggs överst och så ser man om man har bilder som duger för att göra något med. SEN kan man börja skriva ihop något! Jag brukar hålla texterna ganska korta eftersom vår idé är att man ska kunna läsa våra artiklar mellan två busshållplatser. Det ska gå snabbt och vara enkelt, men samtidigt informativt.

Jag tycker oftast att allt är jätteroligt! Men jag blir förstås trött. Jag har ändå mina olika diagnoser  som jag oftast inte tänker på när jag ska planera mina dagar och det är ju oftast inte jag som planerar dem heller, man får ett färdigt schemat att gå efter. När det blir många dagar i rad med många olika träffar orkar kroppen hyfsat, men knoppen stänger av. Kroppen också faktiskt, men det låtsas jag inte om. Just nu fryser jag som en hund och fingrarna är så stelfrusna att jag knappt kan skriva. Det är ett vanligt symptom när jag farit runt.

Som sagt, oftast är det roligt och det måste det ju vara eftersom jag inte tjänar en enda spänn på det jag gör. Än! Jag hoppas förstås att det en dag ska ge en liten inkomst från annonser, det har kommit förfrågningar så snart kanske…

Så ser det alltså ut. Det är inte bara en lunch, resa, upplevelse eller pressträff. Det är ganska mycket jobb för att få ihop alla delar för att det ska bli bra. Och bra måste det bli, annars är det ju ingen som läser det man skriver. Så nu vet ni vad jag sysslar med och hur allt fungerar  🙂