Det var länge sen, säkert många år, som jag var riktigt ledsen. Men nu är jag det och läget känns ganska hopplöst.
 
Har precis varit på valpkurs och nu har allt spårat ur igen. Baileys gör inte ett smack som jag vill, han tittar överhuvudtaget inte åt mitt håll. De andra hundarna är så fina och lydiga och har lyckliga mattar. Jag bara ursäktar mej med att han är i slyngelåldern och vägrar lyda mej.
 
Barnen är irriterade på honom, han nafsar efter oss alla och är på oss hela tiden. De ropar på mej konstant för att de inte får vara ifred för hans nafsande och tjafsande. Han är världens sötaste hund och så fin, men jag vet inte om jag klarar av honom längre. Samtidigt kan jag inte tänka mej ett liv utan honom.
 
Jag vet att det är ett otroligt arbete att få ordning på en hund. Jag jobbar med honom, men det ger ingen som helst utdelning och nu är jag på väg att ge upp. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Har skrivit ett långt mail till kursledaren som peppat mej förut. Jag har tom bett henne att ta hand om honom. Om jag måste omplacera honom, så ska det bli till henne. För tänk om han mår dåligt hos oss, om han inte trivs. Då finns ju inget annat alternativ än att omplacera honom, även om det är det sista jag vill.
 
Vet inte vad jag ska göra, känner mej bara hopplös!