Igår kväll trodde nog min lille Junior att jag skulle bli topp-tunnor-rasande på honom. Han kommer ynkligt ut från toaletten och tittar på mej. ”Mamma… jag har haft ner ett av dina örhängen i hålet i handfatet”
 
Jag frågar vilket örhänge det var och tror då att han säger att det är ett av dem som jag tänkt kasta för att de är så missfärgade. Men när jag tittar efter så är det ett av dem som jag brukar ha när jag ska på fest eller vara lite finare. Asch då!
 
Det är ju ändå bara ett örhänge och inget äkta, han trodde ju att det var guld, så jag kan lugna honom och säga att vi får skruva isär röret imorrn. Det borde inte kommit förbi vattenlåset, så länge vi inte spolar något vatten alltså.
 
Imorse skruvade vi isär allt och kunde få ut örhänget. Junior blev lättad och glad igen. Ingen fara på taket, jag blir inte arg pga saker – bara pga dumhet.