Man brukar säga ”små barn – små bekymmer” och det stämmer faktiskt. Det tror man inte när man sitter där med sin lilla parvel och det värsta som kan hända just då är att h*n slår någon med en spade eller snor någons leksak. Men problemen växer i takt med ålder, det kan jag lova er…

Jag har en nära bekant som har tre fina barn, alla myndiga och välartade. H*n har alltid varit väldigt stolt över sin familj och sina barn, förstås – det är man ju som förälder. Man tror alltid det bästa om sina barn, det är lixom det man ska göra som mamma eller pappa. Så vad händer då när det visar sej att yngsten gått med i organisation som vill ”rena den svenska arten” och aktivt börjat medverka till detta? Hur reagerar man när ens barn gör precis tvärtom mot allt man någonsin trott på? Vad säger man när ens unge påstår att ingen dog i gaskamrarna…

När en familjemedlem går med i en främlingsfientlig organisation drabbas hela familjen, det hade inte h*n tänkt på. H*n var beredd på att få hot och glåpord mot sin egen person, men hade inte tänkt på att syskon och föräldrar också drabbas. Att bla syskonen får sina karriärer förstörda pga småsyskonets inblandning i ”fel kretsar”. Jobbar syskonen med känslig information, säkerhetsklassade uppgifter eller studerar till tex polis så kan de helt enkelt bli fråntagna sitt arbete och utsparkad från utbildningen pga småsyskonets nya engagemang. Det hade inte h*n tänkt på…

Folk tar avstånd från både föräldrar och syskon, föräldrarnas företag drabbas genom skitsnack och att man inte längre vill samarbeta med någon som har en öppet  främlingsfientlig medlem i sin familj. Min vän är livrädd att komma till sitt arbete och att hela verksamheten ska vara sönderslagen eller att h*n själv ska råka ut för något på hem- eller ditvägen. H*n är även livrädd att hitta sin unge sönderslagen eller tom död, då vänner tagit avstånd och även hängt ut vederbörande i sociala medier med uppmaning om att misshandla denne.

Så vad kan jag göra som står brevid familjen? Inte mycket tyvärr. Jag har bara uppmanat om praktiska saker, som att rensa facebook och ta bort alla kontakter som inte är direkta vänner som h*n litar på och att spärra så ingen utanför kan se vad som skrivs osv. Att skilja på det barnet är och gör, att man alltid älskar sin unge men inte alltid dess agerande. Jag har också sagt att alla känslor är ok, att man får och kanske måste bli arg och skrika och gapa. Att alla faser måste gås igenom, ilska, sorg, rädsla och besvikelse. Och att få ut detta, inte stänga in. Jag kan bara vara ett stöd och finnas där om och när det behövs. Men det är klart att man har lust att läsa lusen av skitungen och hänga upp denna i öronen nånstans.

Våra ungar kan verka förståndiga, men runt 17-18-19 sådär så verkar de tappa allt förstånd. Så var det även för oss en period, ni som följt oss under åren vet att vi hade det riktigt tufft när äldste sonen var 18-22 ungefär, saker som följer oss även idag 3 år senare. Det är precis som att myndighetsdagen sätter griller i skallen på ungarna och att den nya friheten får dem att göra saker som de inte förstår konsekvenserna av.

Det är lätt att säga hur man tror att man skulle reagera, men det vet man inte förrän man står där. Anta att din 13-åriga son gör en jämnårig tjej med barn? Anta att din 16-åriga dotter lurat en kille att ta ut mobiltelefoner som hon använder och han betalar mot att lova honom sex… Anta att din 18-åring misshandlat någon till döds pga fel ursprung. Detta händer och det kan även hända i din familj hur mycket koll du än tror att du har. Så… hur skulle du reagera?