Jag gillar verkligen inte oktober. Det har blivit en månad då folk dör… värst var det 2010 då vi hade tre dödsfall på bara sex dagar. Hösten är överhuvudtaget en årstid då dödsfallen duggar tätt.

Min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal, sedan dess har det bara fortsatt. Jag kommer aldrig glömma när jag fick dödsbudet och hur hela livet vändes upp och ner. En 6-åring ställdes utan sin mamma, mina barn fick se hela livet dras undan för sin lilla kompis. Jag var förkrossad men skulle ändå förklara för barnen vad som hänt och skulle hända, samtidigt skulle jag vara en hyfsat bra mamma och stabil vän till kompisens make. Allt var ett enda stort kaos.

2010 ställdes allt upp och ner igen. Den här gången blev det flera dygn med ovisshet och väntan. Väninnans son trasslade och höll på med en massa skit, det visste vi. Så fick vi veta att det varit en olycka i tunnelbanan och hon kände direkt att sonen var inblandad. Men det tog många, många timmar innan vi fick veta helt säkert. Jag glömmer det aldrig! 21/10 2010 föll årets första snö… då fick vi dödsbudet. Även den här gången skulle barnen meddelas, det var ju deras kompis. Äldste sonen förstod inte ens när vi berättade, han fortsatte bara att prata om snön som föll. Chocken var total.

Ungefär samtidigt var en annan bekant försvunnen. Han hade gått ut för att leta efter katten och inte kommit tillbaka. Alla var ute och letade och det var hans son som hittade honom nedanför ett litet stup. Han hade halkat, trillat och fallit så illa att han slagit ihjäl sej. Hans barn tävlingssimmade med min yngste son och vi träffades allihop titt som tätt. Han var en bekant, på väg att bli en god vän. Efter detta höll vi knappt ihop. Hjärnan funkade inte. Det enda som fanns i skallen var hur familjerna mådde och vad vi kunde göra för att underlätta. Vår stackars hund hade nog flera liter med tårar och snor i pälsen.

Å till råga på allt fick vi ytterligare ett dödsbud ett par dagar senare, då var det min gamla moster. Inte överraskande, men det blev lixom en för mycket. Det är så många människor som drabbas när en människa dör. Det är inte bara den närmaste familjen, det handlar även om vänner, arbetskollegor, skolkompisar, grannar och en massa andra. Alla reagerar olika och måste få sörja på sitt sätt. Det är viktigt att lyssna, prata och lyssna ännu mer. När man står vid sidan om men ändå är mitt i på nåt sätt är det även viktigt att bryta ihop själv också och tillåta sej att vara ledsen samtidigt som man försöker vara ett stöd för någon annan. En knepig sits.

Så har åren gått och jodå, det har trillat bort folk även följande höstar. Ytterligare en kompis till barnen har vi tagit avsked av. Så många unga människor. Killar som haft hela livet framför sej. Å nu var det alltså dax för min Farmor, det var väntat, damen var trots allt 98,5 år – ändå är det sorgligt. På fredag tar vi avsked, ytterligare en oktober med död och begravning.

Inte konstigt att man ogillar hösten…