Nästan varje gång jag kommer hem från min läkare har jag någon ny diagnos i bakfickan, stor eller liten, tillfällig eller kronisk. Nu var det dax att besöka Dr Kompis igen i onsdags och jag lovade maken att inte komma hem med något nytt. Jag misslyckades…

2010 var jag ett vrak, jag mådde så otroligt dåligt men min nuvarande husläkare tog mej inte på allvar. Han sa bara att alla är lite trötta på hösten och skickade hem mej igen. Att jag var så trött att jag inte kunde tänka, tappade ord, gick upp i vikt och bara ville försvinna från jordens yta lyssnade han inte på. Något var fel, på riktigt!

Jag har en kompis som är läkare, i ren desperation frågade jag honom om han kunde ta sej an mej. Jag vet att man helst inte ska ha sina vänner som patienter, men jag var faktiskt desperat. Han sa till min lycka ja och sedan jag kom till honom har han hittat en massa spännande saker som bla hypotyreos, fibromyalgi, sömnstörningar, folsyrebrist och lite annat smått och gott. Det räcker ju så kan man tycka.

Redan för 2-3 år sedan började vi kolla upp mina knän och det konstaterades att jag hade en början till atros. Men problemen var inte så stora, så vi lät dem vara just då. Nu är problemen stora, jag kan inte gå uppför trappor, slänter eller ens trottoarkanter utan att det känns som knivar körs rätt in i bägge knäna. Något är fel. Höger stortå gör ont lite titt som tätt i leden, särskilt när jag haft klackar och det ”bränner/sticker” under nästa tå. Värk i knän, ont stortå och en brännande känsla i nästa tå var alltså dagens ärende när jag kom till honom.

Min läkare vet att jag inte gnäller i onödan, han lyssnar, känner, klämmer och tänker. Han är lite som Dr Baltzar faktiskt och rätt som det är lyser han upp och har kommit på nåt bra. När det gällde knäna var jag beredd på det värsta, Artros – sånt som gör himla ont och är svårt att fixa. Men han tyckte att allt tydde på att menisken bråkade med mej och det är lättare att fixa, så den diagnosen tar jag hellre. Men nu ska jag på röntgen och träffa ortoped, så får vi se vad det slutar med. Däremot trodde han på artros i tån, jahaja… då få det väl vara så, klackar använder jag inte så ofta ändå.

Så kom vi till den brinnande tån och nu blev det intressant. Dr Kompis är rätt säker på att jag har brist på B12. Mina tidigare prover visar att jag ligger inom normalvärde, men precis på gränsen till lågt. Så han skickade iväg mej på en ny provtagning direkt medan han skulle fixa med några papper. Första tecknet på B12-brist är just att det pirrar/bränner i tårna – det hade jag ingen aning om. Och det är en brist som kan leda till en massa läskig skit och måste tas på allvar. Men tydligen så kan inte skador man redan fått läka ut ens med medicin, så den där obehagliga känslan får jag i värsta fall leva med.

Nu väntar vi bara på svaret på det där provet och visar det som vi tror så ska jag tydligen få injektioner med B12. Ytterligare en medicin som ska tas resten av livet… Jag lovade ju att inte komma hem med fler diagnoser, å det gick ju bra… men jag konstaterar mest bara vad som händer och är tacksam över att min käre vän orkar med mej och vill vara min läkare. Han har förmodligen räddat både mitt liv och förstånd. Jag vet faktisk inte vart jag hade varit idag utan honom. Han är 5 år äldre än mej och kommer att jobba som läkare många år till, den dag han slutar vet jag inte vad jag ska göra. Men det är ett senare problem.

Jag vet att många kämpar med att hitta en bra, kunnig och pålitlig läkare. Jag hittade till slut min och nu släpper jag honom aldrig! Men jag tycker det kan vara nog med diagnoser nu faktiskt…