Imorrn är det tre månader sedan älgkrocken. Våra fysiska skador är sedan länge läkta, de trasiga glasögonen är ersatta med nya och bilen är nästan fixad. Allt borde alltså vara helt ok kan man tycka. Men det är det inte…

Jag tycker fortfarande inte att det är jättekul at köra bil, utan gör det mest för att transportera mej. Ser jag en älg på bild, bläddrar jag snabbt vidare. Tycker de är obehagliga och äckliga.

Idag när jag skulle åka till min läkare en bit bort, såg jag två älgar som stod och åt en bit från vägen. Jag noterade snabbt att det fanns viltstängsel, men bytte fil för att komma så långt ifrån som möjligt och trampade lite hårdare på gasen. Detta tog kanske 30 sekunder, precis lika långt tid som det tog för illamåendet i magen att transportera sej upp för strupen och in i munhålan. Kväljningen var ett faktum, jag spydde alltså nästan.

När jag kom fram till min läkare mådde jag fortfarande illa och frågade honom hur länge det ska vara så här. Han tyckte att jag skulle ta en picknick i älgskogen för att ta bort obehaget, jag svarade att han inte borde söka vidare som psykolog… Det är tur att vi känner varandra  🙂

Enligt honom så är tre månader ingen tid, det ska gå betydligt längre tid än så innan det kan anses vara ett riktigt bekymmer. Så det är väl bara att låta tiden ha sin gång antar jag… å hoppas att jag slipper se fler älgar! Men jag måste ju åka ner med bilen till Småland en gång till… där finns MÅNGA älgar! Men det vore väl bara höjden av olycka om man krockade med en till! Jag har aldrig hört om någon som krockat med älg två gånger i sitt liv. Å andra sidan kan det ju bli ett rådjur nästa gång…

Helt tydligt är iaf att jag utvecklad en slags fobi och att den är väldigt fysisk. Man ska ju inte spy bara man ser en älg lixom. Nån mer än jag som har älgfobi? Eller som hört om nån?