Igår var vi och några andra inbjudna till en superhemlig filmvisning. Vi fick inte säga ett knyst på sociala medier och inte andas ett ord om vad vi skulle göra. Vi visste så klart, men ingen annan…

Efter filmen frågade jag de ansvariga hur mycket man nu fick säga och de gav mej tillåtelse att skriva en blogg om det. Så jag är förmodligen först att berätta för er om filmen ”En man som heter Ove”!!! För det var alltså den vi fick se, första testvisningen i ett halvredigerat skick. Det fattades lite här och skulle fixas lite där, men helheten fanns där och det kommer att bli helt fantastiskt!

I rollen som Ove ser vi Rolf Lassgård, som spelar den buttra och lite ledsna gubben så otroligt bra. Han känns lite buttrare än i boken och även i Johan Rehborgs tolkning som var lite mindre surgubbe. Men han är så otroligt bra! Precis som alla de andra rollerna, rollbesättaren har verkligen gjort ett kanonjobb. Flera okända ansikten som nog kommer bli något att tala om framöver.

Precis som alltid när en film blir bok, så är det en del som saknas och en del som är omgjort. Men det gör inget! I nuläget är den 1,50 lång, vilket är min smärtgräns. Jag har väldigt svårt för långa filmer och det börjar krypa i mej när det drar sej mot två timmar. Ha då i minnet alla VÄLDIGT långa filmer på 90-talet som jag var tvungen att se eftersom jag då jobbade med film. Det var faktiskt en plåga ibland. Men den här höll sej inom min gräns  🙂

Jag tror på succé! Kom ihåg var ni läste det först! Berättelsen håller, redan där har den ju varit en succé både som bok och teater. Rollerna, manuset och miljöerna är perfekta! Inget kan lixom gå fel här… MEN och det är ett stor MEN… den ska inte ses av småttingarna i familjen. Även om den inte är läskig eller så, så kommer de inte ha någon behållning av den. Dessutom går ju faktiskt hela berättelsen ut på att Ove försöker ta livet av sej, det är ju ingen hemlighet lixom. Så jag skulle nog säga att från 30 och uppåt passar bra. Med andra ord en perfekt julklapp till ens föräldrar, eftersom den har premiär på juldagen.

Å tillsammans med biljetterna kan ni ju stoppa ner ett gäng näsdukar. För precis som i både boken och teatern så är det känslosamt och tårarna rinner utan att man kan stoppa dem. För sån är han den där Ove… ironisk och med galghumor och man blir sååå berörd. Så när den kommer i december är det bara att köpa biljetter, för den är helt klart sevärd och får säkert ett par Guldbaggar nästa år. Tror jag  🙂