Jag funkar inte!
Jag la i spagettin samtidigt med vattnet, smörjde in händerna med
foundation (brunkräm på händerna och vita kläder…), drack ur en annans flaska på ett pressevent, skällde ut en
gubbe på perrongen (men han var värd det), klippte gräset utan att först
plocka upp hundskiten… Nåt är helt fel med mej!

Morgonen funkade bra, jag ringde försäkringsbolaget och rätade ut några frågetecken som vi hade. Åt frukost, gick promenad med Baileys och fixade hans klor. Så långt gick det bra. Sen började det spåra ur lite smått… När man inte ens kommer ihåg hur man kokar pasta, då är man lätt tankspridd. På tåget in till stan kände jag att händerna var torra och fiskar upp en tub ur väskan. Utan att titta klämmer jag ur en klick och börjar smörja, men det går så trögt… brunkräm!!! Vit väska, vita byxor… jabba…

När jag ska åka hem igen sätter jag mej på en bänk på perrongen och väntar på tåget. En äldre man klämmer sej ner mellan oss, vi är redan tre som sitter på bänken (som är gjord för tre). Han fräser till åt en dam som han tycker pratar för högt i telefon och på så sätt får jag spott i ansiktet av honom och uppmärksammar honom på det. Då säger han att jag ska flytta på mej. Jag frågar vad jag har gjort honom och varför jag ska flytta på mej, det var ju han som var missnöjd och jag som fick hans spott på mej. En ursäkt kanske vore på sin plats? Då ber han mej fara åt helvete och då flyger fan i mej. Jag skäller ut honom som jag nog bara skällt ut mina barn. ALLA på perrongen hörde! Jag sa faktiskt inget dumt och inte minsta svordom, han fick bara veta att han levde kan man väl säga.

Han bara stirra på mej och satt kvar på perrongen när tåget gick, fast jag tror att det var hans tåg. Folk som satt brevid mej på tåget sa bara att han var värd vartenda ord. Han hade tydligen varit otrevlig mot fler, men ingen hade sagt nåt. Vilken idiot! Det var fel dag att bråka med mej kan man väl säga.

När jag kom hem bytte jag om, det kom jag iaf ihåg och sen klippte jag gräset. Som jag gjort hundratals gånger tidigare. Skillnaden är att då har jag kommit ihåg att först plocka upp hundskiten.. det gjorde jag inte idag. Så nu är gräsmattan även gödslad.

Det här är inte jag!
Det känns som jag har tappat kontrollen totalt. Älgfan störde min tillvaro och det var inget jag kunde kotrollera. Nu står min bil färdig för skroten (ser det ut som) och det är inte heller något jag kan kontollera. Midsommartrippen till Öland blir antingen med buss eller med mina föräldrar, jag kan inte ens åka när jag vill som var planerat. Jag har ingen kontroll och jag avskyr den känslan! Jag vet varför jag mår dåligt – jag behöver kontroll och när jag inte har det så tappar jag fotfästet. Men att det skulle bli så här illa kunde jag aldrig drömma om. Kan inte allt bara bli som vanligt igen, låt det vara en mardröm bara…