Solen går upp över Apelviken

Där stod vi alltså. Klockan var 3 på morgonen och vi var framme vid hotellet. Receptionisten Lotta hjälpte oss in, gav oss förband till våra sår, fixade ögonskölj till Martin, fixade te till oss och bar vårt bagage. Det var nattens hjälte i våra ögon. Hade hon inte hjälpt oss med nattlogi och en hjälpande hand hade vi mått mycket sämre. Nu kunde vi tömma våra kläder på glas, jag hade glassplitter tom innanför behån och har skärsår över hela kroppen. Älgen hade också lämnat avtryck genom att släppa päls precis överallt. Hela bilen var full och min kofta såg ut som den hade ett extra lager gjort av älghår. Stråna har kilat in sej och sitter rejält fast. Jättemysko!

Vi duschade, petade glas ur hår, öron och tom ur rumpan! Sen kröp vi ner i sängen som var iskall. Jag frös som bara den, men lyckades somna strax efter att solen började gå upp vid 4-tiden. Vi satte klockan på 9 och kände försiktigt genom våra kroppar när vi vaknade. Lite mörbultad, men vid liv – det enda som betyder något just nu.

Efter en snabb frukost började byråkratijobbet. Skadan skulle anmälas på fler ställen och en massa frågor skulle ha svar. I vår ordinarie bilförsäkring ingår inte hyrbil, vilket vi tog för givet att det gjorde. Däremot skulle vi ändå få en bil att åka hem med eftersom vi står med massor med packning. Den bilen skulle hämtas ut på söndagmorgon för att ta oss hem – men ingen biluthyrning har öppet här på söndag… tack och lov så har vi en tilläggsförsäkring som täckte en hyrbil redan på direkten. Jippi! Synd bara att alla bilar var uthyrda… inte en enda bil kunde vi få. Men vi skulle återkomma lite senare… Björn på Hertz i Varberg gjorde verkligen allt han kunde och vi pratades vid flera gånger, men det såg mörkt ut. Vi var fast i Varberg. Hur sjutton skulle vi komma hem???

Hjälten Björn från Hertz i Varberg

Vi satt i telefon konstant mellan 11 och 14. Då ringde Björn igen och sa att han nog hade löst det! Kunde vi möjligtvis följa med och hämta en återlämnad bil? Herregud, vi kunde göra nästan vad som helst bara vi fick en bil! Några minuter senare hämtade han upp oss och vi fick träffa den andra av våra två hjältar. Vid Ringhals kärnkraftverk kunde vi hämta vår hyrbil, skriva alla papper och pusta ut. Äntligen var bilen fixad – vi kommer att kunna åka hem!!! Björn hade verkligen slagit knut på sej själv för att hjälpa oss och vi var så otroligt tacksamma!

En hel dag har gått åt till att bara reda ut allt praktiskt efter olyckan. Nu var det dax att börja jobba… det är ju lixom det vi är här för… samtidigt maler tankarna på hur otroligt nära ögat det var. Det handlade om millimetrar och sekunder. Att vi klarade oss är inget annat än ett under och det där med änglavakt är nog inte så överdrivet ändå. Det är definitivt någon som har koll på oss. Nu är det 5e eller 6e gången det är nära ögat för mej, frågan är hur mycket tur man kan ha…? Fast den här gången var det riktigt, riktigt nära. Alla som stannade efer olyckan var väldigt förvånade över att vi stod upp bägge två. Tankarna har gått åt alla håll idag kan man nog säga…

Ska berätta mer om allt Martin och jag pratat om idag i ett annat inlägg. Det är såååå mycket tankar. Vi kunde faktiskt dött!!!