För många är ADHD synonymt med ouppfostrad ungjävel. Det är också synonymt med en ensamstående morsa som inte har några gränser eller regler. Inget kan vara mer fel!!!

ADHD handlar inte om varken uppfostran eller gränser, det är ett funktionshinder som har med signalsubstanser i hjärnan att göra. Tyvärr är det inte mätbart och därför heller inte accepterat. Det som syns utåt är en okontrollerbar liten kille som pendlar i humöret och oftast är i ständig rörelse och skapar oreda precis överallt. Tittar man lite närmare ser man en utmattad mamma som kämpar med näbbar och klor för sin älskade unge. Att det även finns tjejer har man knappt upptäckt…

Jag har haft detta runt mej i 20 år, tänkte jag säga… men faktiskt i närmare 35 år. Två av killarna i min klass när jag gick i trean hade det med största sannolikhet, den ena sitter på kåken idag inlåst för att ha skjutit lite folk på Stureplan. Så när jag fick min äldste son för 21 år sedan var jag inte helt obekant med ostyriga och rastlösa smågrabbar. Problemet var bara att jag skulle ha detta runt mej 24/7. Problemet var också att jag var hemma på heltid med mina barn och därför inte hade någon dagispersonal som kunde slå larm åt mej. Alla vet hur dåliga sjukvården är på att lyssna på föräldrarna… och därför tog det närmare 5,5 år innan man tog mej på allvar.

Sonen fick sin diagnos när han var 7 år (18 månaders utredning) och började medicinera när han var 9. Det var första gången han kunde tänka en tanke hela vägen till slut, sa han själv. Han hade fortfarande sin energi kvar, men nu kunde han dessutom göra något av tankarna och inte bara bli frustererad av dem. Det var då han började med skytte och blev himla bra på det. Han hjälpte till på klubben och på tävlingar och älskade sitt liv i skytteklubben. Där var det struktur och ordning, men lite tävling, precis som han vill ha det.

Här om dagen lyssnade jag på Anders Bagge när han var hos Malou och pratade om sin ADHD. Han sa att han inte ser sina bokstäver som ett funktionshinder utan som en funktionsförstärkning. Och jag håller helt med honom och nu när jag frågade Senior sa han precis samma sak. Utan medicinen är min son en typisk ”starter”, han startar projekt men har svårt att avsluta dem. Allt heter ”ska göra sen” och det där sen glöms snabbt bort och sakerna blir ogjorda. Med medicinen är han fortfarande effektiv men kan även få saker helt färdiga och oftast orkar han betydligt mer än många andra. Han har energi för fler och använder den. Samtidigt blir han trött och ledsen lika intensivt och är då svårare att plocka upp till ytan igen. Allt han gör, görs i kubik på nåt sätt…

Sonens ADHD har gjort mej till en bättre människa. Jag har önskat bort de där bokstäverna många, många gånger – men det har konstigt nog sonen aldrig gjort. Jag ville ha bokstäverna själv och låta honom slippa. På så sätt skulle jag kunna ta över hans svårigheter och han skulle slippa. Så tänker nog alla mammor… Men nu kan man ju inte ta på sej andras problem utan får hitta ett sätt att förhålla sej till dem istället. Och det är då vi ser på styrkorna med ADHD´n, allt han klarar som inte ens ”normala” människor kan. Trots allt, så hade han körkort bara en månad efter sin 18-årsdag, dykcert och han har haft fast jobb sedan han var 15 år. Nu har han dessutom lyckats byta jobb och lärt sej nya rutiner, arbetsuppgifter och fått nya arbetskamrater. Sånt är svårt och läskigt för oss ”friska”, förstå då hur svårt det är för honom. Men han har klarat det! Stolt son, stolt mamma!

Ni får säga och tycka vad ni vill. Men här hemma håller vi med Bagge; ADHD kanske heter funktionsnedsättning, men det är nog egentligen en funktionsförstärkning. För min grabb klarar precis allt han vill, dessutom vågar han testa – vilka sk ”friska” gör det?