Jag som trodde att alla problem skulle hålla sej borta ett tag… så fel man kan ha 🙁

Imorrn ska hela familjen hålla föredrag om vår resa på Älvsjömässan. Vi har förberett oss, gjort en powerpoint till föredraget och en som vi ska visa i montern. Kl 16 ska vi stå på scen, men tänkte vara där när de öppnar så vi hann se hela mässan innan. Det kan vi glömma! Vi har nämligen ingen hundvakt…

Martins föräldrar som har flyttat hit så lägligt kan inte hjälpa oss eftersom hans pappa ligger i nån influensa och hans mamma har nån inflammation i foten och inte ens får på sej en sko. Mina föräldrar som alltid ställer upp, ska till läkaren i Uppsala och blir borta hela dagen. Enda lösningen är att vi åker hemifrån så sent som möjligt och eventuellt missar tillfället att prata med dykklubben som vi ska ta dykcert med nästa vinter. Det var en massa grejer som vi ville veta, som vi nu kanske inte kan ta reda på enkelt. Lite surt att ”jobba” på en mässa som man inte själv hinner besöka… suck!

Hemmet ser ut som ett slagfält, tack o lov så fixade Senior disken och dammsög och Junior fixade tvätten. Bägge gick med Bileys varsin gång, så lite blev iaf gjort. Men jag hinner inte göra något och mår bara dåligt av att se röran. Jag blir stressad så till den grad att jag får utslag av stressen. Så är det nu. Det är lite mycket lixom… Lägenheten som Martins föräldrar flyttat ifrån blir inte såld, det kommer inte ens folk på visningarna… Martins pappa väntar på läkarbesked, mina pappa väntar på läkarbesked, Martins mamma ska gå till vårdcentralen imorrn med sin fot, mitt ben blir inte bättre… vad är det för fel???

Jag som egentligen mår bra och borde vara glad och nöjd. Varför kan vi inte få det lugnt runt oss. Jag vill inte bli sjuk igen, då blir jag bara supertrött och kan knappt tänka. Jag vill ha en lugn period, så vi hinner komma ikapp både fysiskt och psykiskt. Inte ens några timmar på mässan kunde vi få… som vi sett fram emot det. Men det är så det blir ibland och är ingens fel. Har man hund så har man… å honom släpper vi inte!

.