Många säger: jag hade inget val. Jag menar att man alltid har ett val… väljer man inte har man valt det också… kan vara värt att tänka på tycker jag.

När vi är små väljer våra föräldrar åt oss, beroende på hur de fostrat oss och hur vi är som personer, kommer det senare att visa sej hur mycket vi tar egna beslut och val i vårt fortsatta liv. Barn som aldrig får välja själva gör ofta som andra gör, barn som tidigt får vara med i en beslutsprocess går ofta sin egen väg och är starka i sitt val.

Jag är fostrad att tänka själv och sen ta konsekvensen av mina beslut och handlingar. Inte alltid till godo när man är 10 år och går emellan ett slagsmål på skolgården. För sån var jag. Jag såg en konflikt och ingrep direkt, utan tanke på att jag själv kunde ta skada. Jag har fått både en och två knytnävar på mej som varit avsedd för någon annan. Jag hade inte rått mina barn att agera på samma sätt…

Hur som helst så blev jag en förespråkare för de svaga och tog ALLTID deras parti oavsett hur obehagligt det var. Jag VALDE min väg och insåg att jag nog kunde föra deras talan även på högre nivå och anslöt mej till politiken. Vid varje konflikt VÄLJER jag att ge mej in i den, även om det inte känns som jag har något val – det är ju sån jag är! Efter valet 2006 blev jag utsparkad från de politiska rummen här i kommunen eftersom jag är så ”bråkig”. Så säger man nämligen om folk som inte är ja-sägare eller gör som ledningen säger att man ska göra. Jag gjorde det jag och flera med mej trodde på, men som bara jag vågade säga… för så är det: de flesta tycker mycket, men vågar inte agera. Jag är inte sån. Jag både tycker och agerar. Å ibland ställer jag till det för mej ganska rejält.

Det var ett tufft slag att få mattan undandragen och alla uppdrag som togs ifrån mej. Men jag känner fortfarande att jag aldrig gjorde något fel, jag VALDE att ta bladet från munnen och säga ifrån och det accepterades inte. Första tiden var tuff, att försöka smälta och acceptera vad som hänt. Att få hem Baileys var ett stort steg i läkningsprocessen, men honom kunde jag promenera i timmar och fundera. Skulle jag vara tvungen att förändra mej för att passa in i politiken? Jag bestämde mej för att det inte var rätt väg att gå. Jag är jag och tänker så förbli!

Däremot kanske jag inte behöver gå in i varenda konflikt som bjuds och jag behöver ju inte alltid säga vad jag tycker. Det är mitt VAL. Nu har nomineringsprocessen börjat inför nästa års riksdagsval. Jag är nominerad till provvalet, nu är det upp till medlemmarna att avgöra om de vill ha en bråkstake på riksdagslistan eller inte. Jag vet att många respekterar mej utanför Botkyrka, det är i min egen kommun de största problemen finns. Man har sagt att jag ska ligga lite lågt och att saker förändras här, det ska bli spännande att se om det stämmer…

Tills dess VÄLJER jag att kämpa vidare på min kant. Kampen om våra barn i skolan som har särskilda behov, kampen om personer med ADHD som inte får hjälp genom LSS, kampen om homosexuellas rätt att gifta sej och adoptera barn, kampen om fler lärlingsplatser, kampen om äldres rätt till en värdig vård och ålderdom mm mm. Det finns så mycket att kämpa för och jag är inte den som sätter mej ner och väntar bara för att jag stött på motgångar – nej, jag VÄLJER att fortsätta kämpa. Med risk för att bli besviken – men jag gjorde iaf nåt!

.