Ångesten kommer krypande…

Ångesten kommer krypande…

Nu har vi bara en hel dag kvar här i Sharm el Sheik. Om 48 timmar har vi precis lyft och är på väg hem. Hem till kyla, vinter, tjocka kläder och stövlar. Blä!

Jag har absolut inget emot att börja jobba igen. Våra medlemmar har skrivit så fina mail till oss under vår tid här, att vi känner oss riktigt efterlängtade. Men det är den där vintern… den är jobbig. Tur att vi ska jobba så mycket, så vi knappt hinner tänka. Å tur att vi fått ordning på lilla toaletten så man kan slå igång golvvärmen där om någon vecka och sedan få värme under fötterna även där.

14 veckor med stenhårt jobb, sen är vi lediga en vecka igen. Vi har ledigt hela påskveckan, just pga att vi kommer att jobba så mycket. Vi öppnar ju en klass till om ett par veckor, sen ska vi ta hand om allt mellan 300 och 500 personer i veckan. Det är ganska påfrestande och tar mycket energi, men vi får också massor tillbaka. Våra medlemmar är bäst!

Idag har killarna varit iväg och dykt. Lilla M och jag har dragit det göttaste ur solen och legat och läst i varsin solstol nästa hela dagen. En lite stund runt lunch åkte vi ner till gamla staden och köpte våra sista presenter och Martins födelsedagspresent. Han fyller inte förrän imorrn, men får den redan ikväll eftersom han ändå kommer att se den. Han kommer att bli såååå glad  🙂

Imorrn till middagen har vi fixat en annan överraskning, men det kan jag inte tala om ifall han får för sej att gå hit till vårt internetställe och läsa bloggen. Men en kul grej är det och han kommer att bli överraskad. Hela hotellet är inblandat  🙂 Han får nog en bra födelsedag!

Imorrn är det alltså sista dagen här och jag tror inte att vi kommer att röra oss många meter från solstolen. Inte så mycket för at bli brun, utan mer för att insupa värmen och försöka lagra den på något sätt. Redan nu planerar vi nästa resa och som det ser ut nu så är Lilla M intresserad av att följa med nästa gång också. Hon har överlevt 2 veckor med oss och kan tänka sej fler, det är väl ett bra betyg? Vi är nog inte så hemska ändå  🙂

Suck och stön… hade det inte varit för Baileys så hade jag kunnat stanna hur länge som helst…

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *