Äntligen är 2019 slut!!!

Äntligen är 2019 slut!!!

2010 var ett riktigt skitår med död och översvämningar. 2019 var nästan lika illa, det dog iofs ingen nära – men nog det var sjukdom i överflöd och nog sjutton var det en liten översvämning som pricken över i.

2019 började i Gambia med sol och värme. På årets första dag besökte vi en nyfunnen vän och gav honom en massa saker som han och hans familj behövde. Några dagar senare åkte vi upp till vår by och fick hälsa på en alldeles färsk liten familjemedlem. En bra början på året kan man väl säga.

När vi kom hem började trasslet direkt! Utan att säga för mycket så hade en nära anhörig satt sej i en riktigt jävlig situation som vi fick hjälpa till att reda ut. Det var många turer, gråt och tandagnisslan innan det ens såg en aning ljusare ut. Det handlade om lögner, svek och utnyttjande och en jäkla massa pengar. Ingen toppenbörjan på året direkt och tog många månader att komma igenom.

I januari hittade min mamma en knöl i bröstet som visade sej vara cancer. Undersökningar och behandling körde igång direkt och höll på större delen av året. Att ha cancer är ett heltidsarbete, det fattar man inte förrän man sett hur det är. Det var tyvärr inte bara mamma som drabbades utan även andra anhöriga, därför bad jag om en egen utredning för att se om jag stod på tur. Det gjorde jag…

Det skulle visa sej att jag har cancermarkörer i blodet och troligen kommer att få livmoder-, äggstocks- eller bröstcancer någon gång – men jag har det inte idag. Man kommer att kolla upp mej regelbundet, så den dag det eventuellt blir något kommer man att hitta det tidigt och kunna åtgärda det direkt. Jag är sån så jag vill veta, det hjälper ju inte att sticka huvudet i sanden.

Cancern har alltså ockuperat hela 2019 på flera sätt, men visst fanns det några bra grejer också som hände. Som jag skrev igår så har jag varit på flera intressant resor och besökt nya spännande länder och platser. Jag har fått några nya vänner som jag verkligen hoppas kunna hålla kontakten med och träffa igen.

Vårt onlinemagasin Du i Fokus går bra och utvecklas hela tiden, i år har vi börjat med intervjuer ”Nyfiken På…”. Något jag inte gjort på 20 år, men tog tag i igen och det har varit väldigt lyckat. Jag bad gamla kollegor och vänner att ställa upp som försökspersoner och det gjorde de så gärna. Tack till er alla!

Martin och jag har det bra, vi firade vårt 11:e år tillsammans och vår 3:e bröllopsdag. Tiden går så fort! Vi har fortfarande aldrig bråkat, det är lugnt och skönt. Harmoniskt skull jag vilja säga. Visst kan vi tycka olika, men då är det så – vi behöver inte sätta igång ett bråk för det.

Baileys, vår älskade Pälsboll, har blivit gammal. Han är snart 13 år och det märks rejält för varje dag som går. Vi trodde nästan att vi skulle förlora honom innan förra julen, men han repade sej och har under sommaren varit piggare än på flera år. Just nu mår han bra även om synen inte är toppen och han är lite stel. Han är keligare än någonsin och vi är tacksamma för varje dag tillsammans.

Barnen då? Ja, de jobbar och står i. Senior började nytt jobb under året och är numera tillbaka inom bygghandeln. Där trivs han, får jobba med kroppen och tjafsa med gubbarna. Junior är kvar på samma jobb som han varit de senaste 7 åren, men har bytt arbetsuppgifter och klättrat lite på karriärstegen. De mår bra och det är huvudsaken. Jag hoppas vi kan göra en gemensam resa inom de närmaste 1-2 åren, det är lixom dax. Det var det där att skapa minnen tillsammans.

Så allt är väl egentligen helt ok, förutom den där cancern som känns som en varböld i arslet. Ja, åsså den där översvämningen då som vi upptäckte ett par dagar innan jul. Jag kände den karaktäristiska doften och bad Martin gå ner i källaren, där var inte mycket – men tillräckligt. God Jul lixom… men hur konstigt det än kan låta så kan man faktisk vänja sej vid översvämningar också. Nu har vi haft det så många gånger att vi bara suckar och sedan gör det vi ska. Alla saker står numera på lastpallar eller i plastbackar, så det är bara att sätta igång avfuktare och vänta ut skiten. Just den här gången var det för mycket regn som var orsaken.

Men ändå… vi har ett hem. Vi har kläder på kroppen och mat i magen. Vi har varandra och vi kan resa. Sjukvården funkar och har koll på mej. Vi har inget att klaga på, förutom den där cancern då. Å det är väl egentligen nog så jävligt kan man tycka, men nu är det som det är. Ingen verkar slippa undan.

Jag lägger gärna 2019 bakom mej och hoppas på ett bättre 2020. Ett nytt decennium. Tänk när vi satt där och skulle fira in 2000, det känns som igår typ. Det har redan gått 20 år! Alla larmrapporter som kom då och inget hände.

Jag hoppas att 2020 blir lugnare och framförallt friskare. Att man löser cancerns gåta. Det enda jag önskar för egen del är att jag slipper undan cancerhelvetet. Allt annat känns rätt betydelselöst faktiskt. Jag vill vara frisk, jag vill leva! Så gott jag kan iaf med allt annat jag har.

Jag antar att vi kommer att fortsätta som vi gjort i år, att rensa ur och sälja av. Vi kommer närmare och närmare den där planen om ett liv i husbil, även om den fortfarande ligger flera år bort. Året börjar hemma i Tumba, men om bara några veckor drar vi till värmen för att fira min 50-årsdag. 50 år… jag känner mej som 30 typ, har aldrig mått så bra eller varit i så fysiskt bra form. Dominikanska Republiken är bokad, det är den enda resa vi helt säkert vet blir av. Sen kan det mesta hända, eventuellt blir det en kryssning till Höga Kusten, men annars är det en blank blad på resefronten.

Som sagt; jag önskar bara hälsa och välmående för alla nära och kära – allt annat är av mindre betydelse. Skapa minnen, ta er tid med varandra och värdesätt det som verkligen är viktigt.

Med det sagt önskar jag er ett gott slut och ett alldeles förbaskat bra 2020. Det är vi alla värda!

Ta hand om er!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *