Är mammas plats överallt???

Är mammas plats överallt???

Vi har alla hört om de utslitna mammorna, som både dubbel- och trippelarbetar. Mammor som ska  sköta hushållet, barnen, hålla ihop familjen, agera taxi, hålla reda på tider och scheman och dessutom jobba heltid för att förverkliga sej själv. Ser ni vad som inte finns med här? HON SJÄLV!!!En mamma ska finnas där för alla, då är hon en bra mamma (tror hon). Så Mamma kör på i 280 knyck, tills hon stupar – då kör hon lite till….

Det verkar inte spela någon roll hur jämställda vissa av oss blir, de här mammorna verkar ändå bli fler och fler. Frågan är: är det självpåtaget, är det tradition eller blir det bara så…?

Jag vet inte hur många slutkörda mammor jag träffat under min tid på Viktväktarna. Stress ger ofta viktuppgång, så det var inte så konstigt att de hamnade hos oss. För att orka så äter man, för att lugna ner sej så äter man, för att trösta sej så äter man… å då blir man tjock. Och till slut blir man sjuk av både stressen och vikten.

Vad är det för fel på samhället som kör slut på mammorna? Eller är det så att mammorna inte släpper saker ifrån sej? De kanske från början vill vara den där superkvinnan som passar upp på sin älskade, pysslar om sin förstfödde som plötsligt är tre småttingar, fixar hemlagat från grunden för att familjen ska må bra. Samtidigt har hon hört att man måste visa framfötterna på jobbet för att komma någon vart och räknas. Sen var det ju den där nya bilen man sneglat på eller semesterresan och då kanske man måste jobba lite extra också, samtidigt som granne skaffat ny soffa och det vill man också ha och så ska barnen spela hockey och rida… Pappa i familjen spelar innebandy med grabbarna medan mamma tar han om tvätten och fixar mat. Lite klyschigt, men ändå!

Är vår egna krav för höga? Vill vi för mycket? Vill vi ha för mycket? Är det vi själva som sätter ribban som vi sedan tyngs ner av? Jag tror faktiskt det…

I en familj måste man hjälpas åt. Barn kan börja hjälpa till hemma när de är 3-4 år. De kan gå med soporna, hjälpa till att lägga in i tvättmaskin, tömma diskmaskin, dammsuga, röra i grytor och en massa annat redan som små. För att inte tala om MANNEN! Han kan otroligt nog också en himla massa om vi bara låter honom. Det kanske inte blir som vi vill att det ska bli eller på det sätt som vi själva brukar göra, men det blir gjort – kanske till och med bättre. Sen när barnen blir större är det väl inte hela världen om de får fixa hela rätter själva eller påbörja maten tills vi kommer hem? Det gör väl inte så mycket om det blir korv och makaroner när tonåringen fixar maten, det är ju mat det med och mamma slapp fixa den!

Har jag levt som jag lärt? Ja, faktiskt! Det är väl den enda fördelen med att bli ensam förälder; att man bestämmer själv vem som ska göra vad redan när barnen är små. Så de var 3-4 år när de fick börja hjälpa till hemma och var jätteduktiga tills de var runt 15… då glömde de ungefär allt jag lärt dem… men alla kunskaper återkom när de flyttade hemifrån på något mirakulöst sätt. Idag är det Martin som fixar nästan all mat, trots att det är han som jobbar heltid. Jag sköter hemmet och trädgården, håller redan på tider och ser till att vår planering fungerar, samtidigt som jag jobbar hemma.

Jag blev utbränd, helt jäkla vidbränd faktiskt. Det är inget kul alls och jag gör helst inte om det. Sviterna sitter i och jag klarar inte stress längre. Jag höjer alltid ett varningens finger när jag ser någon som närmar sej väggen, det är livsfarligt att hamna där. Jag gör det av välmening. Jag vet hur det är. Så gör alla mammor en stor tjänst nu och lyft av dem alla krav, både sina egna och de utifrån. För vill ni ha mamma kvar i livet så är det faktiskt detta som krävs. Alla måste hjälpas åt.

Ta hand om er!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.