Är min son en cancersvulst?

Är min son en cancersvulst?

Jag vet att många sett och reagerat på Uppdrag Gransknings program där den där fruktansvärt obehaglige rektorn Greger von Sivers uttalar sej om elever med sk särskilda behov. Jag kan ärligt säga att jag inte klarade att se hela programmet utan bara delar som jag valde på datorn och sedan stoppade när jag blev för illa berörd. Jag har träffat många oförstående och obehagliga personer under mitt liv som mamma till världens finaste grabb med bla ADHD. Men jag tror att den här nästan tar priset och att han ligger på delad första plats tillsammans med mins sons första rektor.

Jag struntar totalt i om det är en rektor från en kommunal eller privat skola som uttalar sej. Jag har nämligen träffat korkade rektorer från bägge sidor och tror inte att det har med skolans form att göra utan vem man är som person. Den här von Sivers hade ju haft precis samma åsikt oavsett vilken skola han jobbat på… faktiskt oavsett vilken arbetsplats som helst som han jobbat på. Han gillar inte personer som avviker helt enkelt.

Att säga något som dumt och elakt som att elever med ADHD är som cancersvulster som borde isoleras från de ”fina” elever är inte bara kränkande utan skrämmande. Att skolledare inte har större förståelse eller kunskap och ska ha ansvar för barn är fruktansvärt, men tyvärr inte helt ovanligt. Vi har mött dem förr…

När min son började i 6-års fick han från början gå i en grupp med bara tre barn och två lärare, allt funkade perfekt! Så bra att rektorn tyckte att man skulle dela på barnen och placera in dem i tre olika normalstora klasser. Att de funkade bra just för att de vara bara tre elever tänkte hon inte på… å självklart blev det trassel när de här killarna skulle integreras i större klasser. Som förälder har man inte mycket att komma med när man får välja på särskola eller stor klass. Jag kunde inte skollagen då, men lärde mej efter hand. Detta var en kommunal skola, den som låg närmast vårt hem.

Min son fick under sina första skolår skulden för allt som hände i skolan och han fick ofta smällar, slag och var utanför. Gick en ruta sönder var det hans fel, när strykbrädan på syslöjden gick sönder beskylldes han och när det var slagsmål på skolgården var det självklart att man frågade var han var. Tack o lov så var han sjukanmäld vid varenda tillfälle något hände och vi kunde på så sätt bevisa att han in ens varit i närheten av skolan när sakerna hänt. Men så är det att ha ADHD, man blir beskylld för varenda liten grej som händer.

På höstterminen i  femman gick misshandeln så lång att vi fick åka till akuten och jag tog honom ur skolan. Ett gäng killar hade fällt honom och sparkade honom i skallen och ryggen tills de blev avbrutna. På akuten konstaterade man att han ”haft tur” och bara dragit på sen en rejäl nackskada och fått ena handen söndertrampad. Jag hade läst på och visste att skolplikten (då) innebar att man skulle följa läroplanen men att platsen inte spelade någon roll – alltså höll jag honom hemma från skolan och sökte direkt plats i friskolan som också ligger ganska nära oss.

Vi pluggade hemma och han gick till skolan tillsammans med mej för att skriva de nationella proven som ska göras i femte klass. Varken lärare eller skolledning hörde av sej en enda gång! Det var när jag passerade rektorns rum i mitten av vårterminen som man tyckte att man skulle prata med oss. Så mycket brydde man sej alltså från skolans sida. Man var nog bara glad att vara av med problemet kan jag tänka mej. När jag väl träffade rektorn och hon och hennes medarbetare kallade misshandeln för pojkstreck fick jag nog och anmälde hela skolan. Det blev granskning men det lyckades rektorn snacka sej ur fick jag veta av skolinspektionen.

Under den här tiden hade vi kontakt med rektorn på Kunskapsskolan som välkomnade oss med öppna armar och där började sedan Senior på höstterminen i sexan. Då hade han varit borta delar av höstterminen och nästan hela vårterminen i femman. Han stormtrivdes i sin nya skola och fick all hjälp han behövde direkt. Han fick bra betyg och kunde söka vilket gymnasieprogram han ville. Ingen såg honom som ett problem under hela högstadiet och han blev aldrig anklagad eller illa bemött av de andra eleverna.

Vad jag vill säga är att det inte beror på vilken skolform man väljer. Man ska välja skola efter skolledning och verkligen granska rektorn och prata med andra föräldrar. Att vara rektor innebär att ha hjärtat på rätt ställe, då är man på rätt plats. De handlar inte om kommunal eller privat skola, det handlar om förståelse och ödmjukhet inför sitt uppdrag. Det finns dåliga kommunala skolor och dåliga privata skolor, precis som det finns bra kommunala och bra privata skolor. Det är de dåliga rektorerna som ska bort, inte de alternativa skolorna. De måste finnas så att vi med sk ”cancersvulster” till barn kan välja en annan skola åt våra ögonstenar. De ska nämligen inte behöva utsättas för de här människorna som har den synen på elever med särskilda behov.

Våra barn är precis som alla andra, med känslor och intelligens som alla andra. De är bara lite annorlunda och har lite andra behov. Men de behöver kärlek, förståelse och acceptans precis som vilken annan människa som helst. De som förstår det kan jobba som skolledare. Men om man anser att det finns ett a- och ett b-lag då ska man vara portförbjuden i skolans värld. Våra barn är värda bättre än så – alla barn är värda bättre är så.

Jag lärde mej skollagen och kräver numera det vi har rätt till i alla lägen och situationer och kalla gärna mej för cancersvults, för det är jag gärna om det ger mitt barn det han har rätt till – men kallar du mitt barn det då lovar jag att göra resten av ditt liv till ett helvete!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *