Inte är man vacker inte, men det blir bättre och bättre. Idag är det alltså två veckor sedan jag gjorde min bröstförminskning och nu lägger jag om såren själv. Ärren ska tejpas en gång i veckan de närmaste tre månaderna och idag när jag bytte tejp passade jag på att föreviga dem så att ni ska kunna se hur det ser ut. Inte för att visa upp mina behag, utan för att jag vet att flera av er som läser precis gjort er operation eller väntar på den och vill veta vad som väntar.

Jag har nästan vant mej vid mitt nya utseende, även om jag få aha-upplevelser hela tiden. Igår när jag skulle iväg på gala och klädde upp mej så satt klänningen perfekt! Jag hade samma klänning på en annan gala i maj och då satt den betydligt tajtare och jag såg ut lite som en falukorv faktiskt. Det gjorde jag inte igår! Något jag upptäcker mer och mer är att jag har betydligt mindre värk i ryggen och det är en befrielse!!!

Men en ny känsla har infunnit sej. På återbesöket fick jag veta att när det hugger till så är det nervtrådar som bildas och hittar varandra och nog sjutton hugger det till. Jag har ingen känsel på undersidan, men nästan på alla andra ställen. Det kliar i såren och så är det ju när sår läks. Men det bränner rejält i sidorna nu och där är fortfarande väldigt svullet. Idag kände jag mej nästan kvävd av den tajta behån jag måste ha hela tiden, så den åkte av och sen låg jag i soffan med bara en t-shirt på mej. Så skönt att slippa trycket en stund. Men efter dusch och ny tejp var det bara att krångla på sej tvångströjan igen. Men visst ser det väl bra ut? Lite skrynkligt och svullet, men stygnen är faktiskt inte så tokiga. Å jag struntar faktiskt i hur det ser ut, jag har alltid nån slags top på mej ändå. Men eftersom jag vet att många är nyfikna på resultatet så bjuder jag på detta. Detta är det naknaste ni får.

Vartefter svullnaden går ner ser jag hur min nya överkropp tar form. Jag tycker nog att det blev en perfekt storlek för min lilla kropp och det verkar som andra tycker likadant. Jag är mer proportionerlig, mer jag – inte bara ett par stora meloner. Nu väntar jag bara på att svullnaden ska gå ner och att jag ska få börja träna igen. Två veckor till i total stillhet… sen två månader till innan jag får träna opch springa igen. Jaja, bara gilla läget.

Nu vet jag att en av er som läser ska få bedömningen på måndag och att en annan precis gjort sin operation och att en tredje kämpar med vikten. Jag önskar er lycka till av hela mitt hjärta! Hör gärna av er och berätta hur det går  🙂