Att inte tycka om mat.

Att inte tycka om mat.

När jag träffade Shirley på Hälsomässan för några veckor sedan fick hon veta att jag egentligen inte gillar mat eller att äta. Detta var en sak som kom upp igår när vi skulle äta lunch tillsammans och som hon har väldigt svårt att förstå. Shirley är långt ifrån ensam, så jag ska försöka förklara.

Det är inte så att jag tycker illa om mat, det är mer så att jag inte bryr mej om vad jag äter eller OM jag äter. Jag blir sällan hungrig och äter i princip bara för att man ska det, för att överleva och må bra. Många får något drömskt i ögonen när man pratar om oxfiléer och det som måste drickas till, jag har svårt att få till det där drömska. Jag blir gärna hembjuden till någon för att äta, men vad man bjuder på spelar ingen som helst roll – det är enbart gemenskapen jag är ute efter. Jag kan lika gärna äta färdig mat från frysdisken som oxfilé även om filén är godare… Ofta äter jag bara utan att ens känna smaken på det jag äter, jag är helt enkelt inte intresserad. Det är svårt att förklara.

Dessutom tycker jag att det tar för mycket tid att komma på vad man ska äta, laga och äta maten och skulle gärna ha ett piller som man kunde ta till middag. Tänk va mycket tid och disk man skulle spara! Men visst gillar jag bufféer där man kan småplocka av vad man vill i den mängd man vill. Å jag tycker att sushi är supergott! Mat som tar långa tid att äta är att föredra för då får man sitta och mysa länge och det är förmodligen därför jag gillar bufféer. Men jag skulle lika gärna kunna vara utan, mitt liv skulle vara helt ok ändå. Så länge jag får äta smågodis är jag nöjd.

Jag blev inte tjock av mat, jag blev det av limpmackor, för mycket godis och stress. Jag åt inget under dagen och smällde sen i mej ett gäng ostmackor när barnen hade somnat. Enkelt, gott och diskfritt! Godis åt jag nästan varje dag, det var enkelt att gömma i barnvagnen. Jag gick med i Viktväktarna för att jag var tjock och insåg att jag för barnens skull var tvungen att lära mej ett sunt förhållande till mat. Så när killarna var ca 4,5 och 6 år gamla skrev jag in mej på VV och sedan dess har vi ätit som man ska. Jag mår bättre, har normal vikt och har ett liv som fungerar bättre, men jag tycker fortfarande att mat är överreklamerat  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.