I fredags var det dax att ta avsked av min lilla Farmor som dog för bara tre veckor sedan. Jag bävade lite inför dagen (förstås), men det blev inte så illa som jag trodde. Det var fint och värdigt, inte alls mörkt och sorgligt.

Begravningar är begravningar, det är aldrig roligt – tvärtom förstås. Men när en så gammal person dör, som min Farmor som var nästan hundra år, då kommer ju inte döden som någon överraskning. Vi hade ju länge trott att varje jul var den sista, varje födelsedag osv. Många gånger hade vi även hoppats att det skulle vara sista dagen, inte för att vi önskade livet ur henne – utan för att hennes liv inte längre var värdigt. Hon var gravt dement och hade på slutet smärtor av gallsten (eller om det var njursten). Det var typ enda gången hon var på sjukhus på alla dessa år… hon har alltid haft god hälsa kan man väl säga. Men så kom dagen då personalen på boendet ringde och sa att nu var det dax och ett dygn senare var hon verkligen borta. Lugnt och stilla somnade hon in efter ett väldigt långt liv.

I fredags kändes det väldigt overkligt att det var dax att ta avsked av henne. När jag vaknade på morgonen kändes det inte alls som en begravningsdag. Enda skillnaden mot en vanlig fredag var att Martin satt hemma och jobbade halva dagen. Jag åkte och tränade som vanligt, men sedan tog vi faktiskt hundpromenaden tillsammans innan lunch. Efter lunch däremot då började det kännas att det inte var en vanlig fredag… när det var dax att klä om… Att bära svart var helt otänkbart – min farmor var allt annat än svart! Hon bar alltid färg och jag tror faktiskt inte att jag sett henne i svart någon gång, möjligen svarta byxor… Jag valde därför en blågrå dräkt med klänning och kavaj. Eftersom hon ofta kommenterade mina naglar var även nagellacket viktigt, det fick bli en plommonfärg som jag vet att Farmor gillade. Hon var mycket för rött, lila och blått.

Jag vet att en del tycker att man ska vara svartklädd och att det där med nagellack bara är en ytlig grej, men där tänker jag annorlunda. Sorgen sitter inte i kläderna eller nagellacket, mina val var ett sätt för mej att visa att jag följer det Farmor tyckte om. Jag ville spegla henne och den relation vi två hade. Jag ville även ha en bekväm klädsel, att sitta på en begravning och inte trivas i kläderna gör ju saken ännu värre.

Vi var 13 vuxna och 4 barn, Farmors två barn (min pappa och faster), jag och mina två kusiner med respektive och våra 6 barn (plus en respektive) – dvs Farmors barnbarnsbarn som är mellan 25 år och 6 månader typ. Det finns en viss spridning kan man väl säga, och jag har svårt att tro att någon av oss kommer att bli så gammal som farmor som alltså blev 98,5. Det var en liten skara som samlades, småttingarna lättade upp stämningen en hel del och var jätteduktiga under den korta ceremonin.

Det var egentligen bara under defileringen som det var riktigt jobbigt, då spelades nämligen Sankta Lucia och minnena bara vällde över mej. Min Farmor älskade lucia och var omåttligt stolt när jag som 12-åring blev vald till skolans lucia och sedan även senare när vi var runt och lussade på olika företag under åren som följde. Hon plockade stearin ur mitt långa hår samtidigt som hon nynnade luciasånger. När min pappa var liten lussade hon för dem varje lucia iförd luciakrona och frukostbricka. Luciasången var helt perfekt, men jag var totalt oförberedd.

Nu är det alltså över. Begravningen var fin, men det är alltid en mysko känsla att stå framför en kista och veta att någon faktiskt ligger däri. Farmors kista såg så liten ut, men så hade hon ju krympt en hel del senaste åren. Farmor var den sista i sin generationen i vår släkt, ett helt led försvann med henne. Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och sen är det jag…