Idag har det gått exakt två månader sedan E-kupan blev en liten C. Två månader av orörlighet kanske man kan säga, men knappt någon smärta alls. Å nu kan jag springa och fibrovärken är bättre. Jag är supernöjd!

Allt började förra hösten när jag bad om remiss till bröstförminskning och den 6/12 var första besöket hos läkaren på Karolinska för bedömning. Å jag blev alltså godkänd för att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. Det trodde jag aldrig! Jag var överlycklig, chockad och väldigt ensam på min bänk utanför kliniken där jag rasade ihop. Jag hade väntat i mer än 15 år på detta och nu var det verklighet. Helt ofattbart!

Efter ett gäng återbesök och koller, så var det alltså dax för operation fredagen den 29 augusti. Martin var med mej hela dagen och var ett enormt stöd. Men jag var konstigt nog inte det minsta nervös, jag såg bara fram emot att få vakna upp efter operationen och se skillnaden. Eller kanske inte så mycket se den, som att känna den. Å nog var det skillnad!

Direkt försvann det mesta av rygg- och nackvärken. Axlarna slipper få skavsår av behån och inget skumpar runt när jag går. Nu efter två månader kan jag sova på mage utan att ligga i uppförsbacken och böka med kuddar. Jag kan röra mej obehindrat. Jag kan för första gången ha en jacka i rätt storlek och faktiskt knäppa den helt, bara känslan av att kunna dra dragkedjan hela vägen upp är skitcool! Att vara proportionerlig och höra folk säga att man nu faktiskt inte bara är liten utan ser liten ut också är inte heller helt fel. Jag kan ha kläder jag inte har kunnat förut och älskar att testa nytt.

Från och med nu behöver jag inte sova med tight behå hela nätterna längre. Jag får börja röra på mej lite mer nu, även om det fortfarande inte får vara för tungt. Dagtid kan jag ha vilken behå jag vill, om jag vill. Det behövs egentligen inte eftersom jag nu inte har något som hänger längre, men känns skönast att ha nåt ändå. Av gammal vana kanske? Så jag har en mjukis som skyddar den flyttade vårtan lite, det känns bäst så.

Ärren syns ganska mycket fortfarande, men det struntar jag i. Det är bara jag som ska se dem ändå. Det sticker ut små vassa stygn här och där, men blir färre och färre vartefter de trillar bort. Känseln är fortfarande borta runt ärren, men blir bättre och bättre. Ibland hugger det till lite här och där och det är tydligen nerver som hittar varandra igen.Det syns kanske inte så mycket skillnad mellan första och andra månaden, men brösten har blivit mjukare och rundare i formen under den tiden.

Nu lever jag i princip som vanligt med den skillnad att jag är rörligare och har mindre värk. Jag är supernöjd med resultatet och ångrar inte en sekund att jag gjorde operationen. Om du funderar på att minska din byst så finns det tre krav för att du ska få det på landstingets bekostnad; Du måste vara normalviktig (inte ha mer än BMI 25), Du ska ha minst 800 ml i volym per bröst och du måste ha uttalade problem. Det är kliniken som sedan avgör om du ska gå vidare eller ej och förbered dej på långa väntetider mellan alla instanser. (Orkar du inte vänta, utan tycker det är ok att göra privat så kostar det ca 45 000 kronor.)

Men det är värt väntan, den långa rehabiliteringen och alla förhållningsorder. Jag har ett helt nytt liv! Kolla bara på bilden högst upp (klicka på bilden så blir den större), så ser ni vilken skillnad det är. Jag har samma topp på bägge bilderna, det är 7,4 hekto som skiljer mellan före och efter. Det är väldigt mycket kan jag konstatera så här i efterhand.  Visst är det skillnad?