Han missade en liten detalj…

Han missade en liten detalj…

Långt framför mej ser jag hans rygg försvinna nerför en backe… sambon som alltid sagt att han inte gillar att springa drar ifrån mej direkt och springer och springer…Tror han missade den lilla detaljen att han inte gillar löpning..

Idag har vi lyckats klara av hela första veckan av Röhnisch Running School, idag skulle vi springa i rollatortempo så lång vi orkade, sen vila 3 minuter och springa minst lika länge igen innan nästa vila. Passet skulle vara minst 40 minuter långt.

Vi åkte upp till Harbro där man kan välja slinga. Vi valde elljusspåret och 3 km-varvet. Första 100 meterna är brant uppför, så det gick vi snabbt för att värma upp. Sen började vi springa och jag tycker alltid att första kilometern är värst, sen brukar det rulla på av sej själv. Men jag springer aldrig där det är backar… jag väljer alltid platt mark och helst grus eller asfalt. Man har lixom varit mycket på Öland och där finns inga backar… Alltså höll jag på att dö redan i första backen och här uppe finns det många…

Efter ett par kilometer var jag skitsur! Jag orkade inte minsta lilla lutning, oavsett vilket tempo jag valde. Jag kände mej som en förlorare och att jag var skitdålig. Hade jag varit ensam hade jag gett upp och åkt hem direkt. Och fortsatt vara sura kanske resten av dagen. Nu väntade Martin in mej, peppade och sa att oavsett hur sur jag är och hur illa det än känns så är vi bättre än den som inte gör nåt alls. Vi kom iaf ut och tog oss igenom första veckan. Vi ska minsann inte ge upp, utan ta oss igenom alla 10 veckor! Säger han som inte gillar att springa, eller… gillaDE kanske jag ska säga.

Sambon har nämligen upptäckt att han kan springa och att han orkar ganska mycket. 7 minuters löpning i ett streck innan han fick gå en liten stund är ju hur bra som helst när man aldrig sprungit förut. Jag stupade i varenda uppförslutning, men hade inga som helst problem med platt mark och nerför. Å jag vet ju att det är ju backar jag behöver och att det är där jag kommer att se skillnaden mest. Men det är ingen skön känsla när halsen snörper ihop sej, hjärtat nästan hoppas ur halsgropen och astmahostan smakar blod. Jo, jag hade tagit medicin innan.

Men vi gjorde det! Minst 40 minuter var det… klockan stod på 40.16 när vi vara färdiga. Det får duga så. Kroppen kändes helt ok efteråt och vi var rejält varma trots nollgradigt på tempen. Vår första vecka tog 8 dagar, det är helt ok i vår värld. Nästa pass blir nog på söndag om jag kan gå… jag ska nämligen World Class Inspiration Day på lördag… Men känns kroppen ok så börjar vi vecka 2 på söndag annars blir det på tisdag.

Att träna tillsammans med någon är så himla bra! Man puschar och peppar varandra. Martin är en sån som aldrig ger upp! Har han sagt att han ska göra tio veckors löpning med mej så ser han till att det blir gjort. Hade jag gjort detta ensam hade jag nog redan gett upp… han hade å andra sidan aldrig gett sej på det om jag inte bett honom och då hade han heller inte upptäckt att det faktiskt är helt ok att springa. Jag är en riktigt pessimist och surkäring när det gäller träning, jag ska helst vara världsmästare på andra försöket… Martin vet precis hur han ska få mej att inte ge upp när mina orimliga krav på mej själv blir för stora. Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska, jag vill bara vara bäst…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.