Det märks att det är början på året. Ni har säkert också sett det… och hört det… Alla dessa j-a kurer på framsidan av varenda dags- och veckotidning och även på sociala medier. Man ska gå ner 100 kg på två dagar, äta mat – svälta – dricka sej ren från typ allt och avhålla sej från nästan allt också. På facebook går det just nu runt en utmaning om att inte äta godis och kaffebröd på 100 dagar. Nästan alla jag känner har hoppa på det. Synd för dem då att både Martin och jag fyller år och tänker bjuda på tårta!!!

Jag avskyr kurer och dieter. Det får bara folk att känna sej misslyckade och som förlorare. Visst går en del ner i vikt och mår bättre men statistiken säger att ungefär 5% av alla dem som startar en kur klarar hela vägen till slutet. 100 dagar är dömt att misslyckas, eftersom folk som ger sej på något står ut i snitt 6 veckor – det är 42 dagar…

Det såg vi tydligt när vi jobbade på Viktväktarna. Vi tog emot våra medlemmar med öppna armar och försökte få dem att anpassa programet efter livet och inte tvärtom, för att göra en beständig livsstilsförändring som de kan leva med resten av livet. Som vi gör. Istället förändrade de hela livet, började träna och blev som galna. Och stod ut i… just det 6 veckor… De som faktiskt förde in programmet i livet och tog ett steg i taget och utrustade sej med TÅLAMOD gick i mål. Just tålamod är vi människor väldigt dåliga på, särskilt när det handlar om vår hälsa.

Allt ska gå snabbt och vara enkelt. Livet funkar faktiskt inte så… Om ni inte redan visste det alltså. Livet är en jäkla jobbig bergådalbana som i många fall inte går att planera. Man ser lixom inte guppen förrän man redan är i dem. Ibland går det så snabbt att man mår illa och vill kliva av.

Att förändra sitt liv kräver tålamod och vem säger att det måste gå snabbt? För en gångs skull kanske vi ska ägna oss åt lite eftertanke och låta något ta den tid som behövs. OM man nu klarar de där 100 dagarna utan godis och kaffebröd, vad händer dag 101? Jag kan sätta en peng på att många av dem som klarar det åker direkt till affären och köper en stor godispåse och moffar i sej på fem röda. Å den som inte klarade mer än kanske 42 dagar känner sej förmodligen misslyckad och har redan vräkt i sej sin godispåse för länge sen.

Varför inte ge sej en dag i veckan istället då allt är tillåtet? Så där som vi gör med barnen; fredagsmys eller lördagsgodis. Det är ju betydligt bättre än att äta varje dag iaf och förmodligen lite bättre än att hetsäta dag 101 också. Tror iaf jag. Men det viktigaste av allt; man känner sej inte misslyckad om man äter lite tokigt den där dagen man tillåtit sej att äta vad som helst. När man känner sej misslyckad fortsätter man nämligen moffa i sej… alltså är det smartare att ge sej in i något som är mer hållbart där man ökar chanserna att lyckas istället för att öka riskerna att misslyckas.

För mej har det här tänket iaf fungerat och som jag skrivit massor med gånger tidigare så måste man hitta sitt sätt. Men det är inte jag som hittat på statistiken, även om den också går att manipulera med förstås. Det som däremot inte går att manipulera med är den erfarenhet jag fått av mina 14 år i viktminskningsbranschen och allt jag sett där. Å det gör mej övertygad; kurer funkar inte! Satsa på något mer långsiktigt istället  och bli en vinnare  🙂