Jag har alltid gillat att köra bil på kvällen och tyckt det varit praktiskt att köra natt så man kan sova ut och ha en mysfrukost dagen efter när man kört långt. Det gör jag inte längre. Jag kör knappt bil ens, efter den natten.

Det dök ju upp en älg. Jag såg den inte ens, det bara small! Det enda jag såg var päls som trycktes mot min förarruta och sen exploderade rutan och glaset yrde runt oss. Framrutan gick också sönder och vi satt i ett hav av små små glasbitar. 

Ingen av oss fattade vad som hänt och där stod vi 23.45 på en väg i smålandsskogarna. Vi hade ingen aning om var vi var men såg på gps:en att det var en bit från Smålandsstenar. Efter bara några minuter kom det en bil med två äldre farbröder i som stannade med oss tills vi kunde ta oss från platsen.

Farbröderna befarade det värsta när de såg älgen ligga på vägen och vår bil stå med varningsblinkers en bit bort. Som det såg ut trodde de faktiskt att vi dött. Men vi klev ur bilen, borstade bort glaset och insåg att vi i princip var helt oskadda. Jag var lite sönderskuren i ansiktet och Martin hade glas i ena ögat, men i övrigt var vi helt ok.

Eftersom vi levde och var oskadda tyckte inte Polisen att de behövde komma… det kan man tycka vad man vill om… vi fick bilen bärgad efter mycket om och men och vi själva fick ta en taxi resten av vägen. Vid 3.30 på morgonen kom vi till Varberg där nattpersonalen tog emot oss med öppna armar på absolut bästa sätt. Sen skulle det ta hela dagen efter att fixa med försäkringen, hyrbil och en massa annat. Allt var jättebökigt men löste sej till slut.

På vägen hem, tre dagar senare, åkte vi förbi verkstan för att titta på bilen. Då först kunde vi förstå vad farbröderna menade. Även killen på verkstan var förvånad när vi klev in genom dörren, han trodde iaf att vi var på sjukhus. Å hade det inte varit för att vi har en hög bil så hade jag förmodligen inte suttit här idag. Höjden på bilen gjorde att älgen inte la sej på taket och mosade mej, utan istället följde med längst sidan på bilen och trillade ihop bakom. En höjdskillnad på kanske 20 centimeter räddade alltså livet på mej.

Direkt efter olyckan var vi inte ens chockade. Vi gjorde det vi skulle, fixade alla papper, kollade in SPA´t, skrev en massa texter och tog en massa bilder osv. Sen kom chocken! Ungefär en vecka efter olyckan slutade jag fungera. Jag gjorde saker bakvänt och mådde illa så fort jag tänkte på älgar eller var tvungen att fylla i papper eller prata om det som hänt. Jag kommer inte ihåg mycket alls från de här dagarna. Vi var på kryssning helgen efter och av den kommer jag knappt ihåg något alls.

Idag kör jag knappt bil längre. Bilen lagades och det är jag glad för eftersom den ju visat sej vara ganska säker. Förr körde jag gladeligen tusentals mil om året, nu har det blivit 300 mil sedan oktober… Jag åker hellre kommunalt, det är också bättre för både miljö och plånbok.

Som det så klyschigt heter så såg jag döden i vitögat, så är det! Men redan innan var jag smärtsamt medveten om hur snabbt ett liv kan ta slut, så jag har inte ändrat mitt sätt att leva eller uppskattar livet mer nu. Däremot kör jag inte i mörker längre och blir galen när någon annan ska göra det. De där jäkla älgarna kommer snabbt och är väldigt stora! Det är så otroligt onödigt att utmana ödet och köra på natten, på vägar där vilt rör sej mycket. Som tex i Småland och på Öland, dit vi åker. Nu kör vi tidigt på morgonen istället, när man har mer koll. Vi har dessutom ett äng tilläggsförsäkringar för viltolyckor, bärgning, hyrbil och en massa annat som vi upptäckte att vi saknade och som kan vara väldigt smart att ha!

Vi hade tur! Många kallar det änglavakt, men då kunde väl ängeln sett till att älgen inte varit där överhuvudtaget? Det är inte första gången det är nära ögat för mej, men den här gången var det VÄLDIGT nära. Jag är inte oförsiktig på något sätt, kör knappt ens för fort! Men tydligen så är det något med mej och trafik… jag ska nog inte vara där alls…

Den här gången gick det ändå bra. Vi lever och kunde oskadda kliva ur bilen och borsta glasbitarna ur håret. Alla har inte den turen, älgen hade det inte… Det var inte min tur den här gången heller alltså… frågan är hur mycket tur man kan ha?