Den 16 februari tog jag beslutet att avgå som ordförande i Astma och Allergiföreningen i Huddinge – Botkyrka – Salem. Jag skrev ett utförligt mail som jag skickade till berörda parter. Jag fick ETT svar som i princip sa: jag noterar vad du meddelat oss.

Idag, nästan 3 månader senare, blev jag uppringd av en tjej på länsföreningen. Nyanställd som fått till uppgift att reda ut vår situation här i lokalföreningen. Stackars henne… Hon hade bara fått i uppgift att ringa upp mej, men visste inte alls vad det handlade om eller vad som låg bakom allt. Så jag uppdaterade henne så gott jag kunde om situation och hon förstod ganska snart att jag inte var ett dugg intresserad av att ingå i en styrelse på något sätt eller ens stanna kvar som medlem i föreningen.

Det viktigaste för mej är att ”mina” medlemmar blir väl omhändertagna och att de vet att det inte hänt mej något utan att jag avgått alldeles frivilligt. Dessutom måste man ta hand om min kassör som var den som jag försökte hjälpa och nu fick hon ett ännu större lass att bära istället. Jag vill också lämna ifrån mej allt i orning och reda, så alla papper finns här plus en massa annat. Så på tisdag kommer hon och hämtar en flyttkartong full med grejer, allt i oklanderlig ordning. Ska bli så skönt att bli av med allt och äntligen kunna lägga detta bakom mej.

Jag tycker det är illa av ett så stort förbund att inte ens kunna slå mej en signal och kolla läget. Här har jag suttit som ordförande i fem år och bara fått en massa dunkar i ryggen och beröm. Det var tydligen bara tomma ord? Ingen brydde sej ett skvatt om hur jag mådde när allt var som värst. Människor som jag trott mej ha en vänskapsrelation med… antingen är jag naiv eller bara korkad…

I samma veva avslutade jag även mina politiska uppdrag och där var ljudet ett helt annat. Jag fick mängder med mail som både beklagade och försökte övertala mej att stanna. Men inte från dem jag trodde… Så jag har nog lärt mej ett och annat. De man tror bryr sej är inte alltid att lita på. Man ska vara väldigt noga med vem man anförtror sej åt och vem man litar på. Kanske att jag nästa gång kan iaktta mina medmänniskor lite längre innan jag ser dem som mina vänner och innan jag ger dem mitt hjärta. Jag hoppas det, men är inte alls säker.

Jag är en spontan person både på gott och ont. Har svårt att fejka eller föreställa mej. Jag är bara jag. Jag tror de allra flesta om gott och att de är mina vänner från första början, tills motsatsen är bevisad. Är det fel?

.