I tisdags var det 8 år sedan min bästa kompis dog. E blev bara 43 år gammal och var lycklig för första gången i sitt liv. Det är så orättvist!
 
E hade haft ett väldigt jobbigt liv med mycket sjukdom och besvärligheter. Hon föddes med diabetes av en mycket allvarlig grad och blev så småningom helt blind. Hennes första man tog livet av sej med hennes insulin och den andra var inte helt hemma i skallen med gav henne iaf en underbar dotter. Den tredje mannen var hon nygift med och äntligen hade lyckan tagit ett stadigt tag om hennes hjärta.
 
E och jag träffades nästan varje dag eftersom hennes dotter och Senior var lika gamla. Om vi inte träffades så pratade vi minst två gånger om dagen. Jag var med henne på läkarbesök, handlade, gick på bio och en massa annat – vi var tighta!
 
Så en lördagmorgon kommer hennes svägerska hit och säger att E dog inatt. Det var så ofattbart, gick inte att ta in. När jag väl förstod grät jag i veckor. Jag var hennes närmaste vän, kände henne bättre än hennes nya make – så det var jag som rensade ur hennes tillhörigheter tillsammans med maken. Vi kom varandra väldigt nära då, det var han och jag som sedan reste till Indien tillsammans. Det var en bra terapi att ta i varenda klädesplagg, titta på hennes smycken osv. Vi vände på varenda sak och bestämde tillsammans vad dotterns skulle få som minnessaker. Allt detta la vi i en kista som E lämnat efter sej, bla hennes första brudklänning och hennes sjuksköterkebrosch.
 
Varje år den 12 augusti har jag kommit ihåg E och tänkt på henne lite extra. Jag åker aldrig till graven, jag tycker inte om att vara där och tyckte det räckte med begravningen. Men i år glömde jag! Det var marknad på Öland och vi skulle åka hem. Inte förrän idag kom jag ihåg vilken dag det var och då fick jag en liten gnista av dåligt samvete. E är död, hon bryr sej inte om ifall jag tänker på henne eller ej. Ändå fick jag dåligt samvete. trots att det gått så lång tid.
 
Är jag riktigt riktigt eller???