Ni som känner mej och som följt min blogg vet att min självkänsla inte är något vidare bra. Jag tycker inte jag har något särskilt som gör mej varken intressant eller bra. Men idag hände något som fick mej att tänka…
 
Runt lunch ringde det på dörren och där står en gammal bekant som jag inte träffat på nästan 10 år! Jättekul! Hon var i närheten och kom att tänka på mej. Med varsin kopp te i handen pratade vi och ditten och datten och hade himla kul. När hon gått hade jag fått mej en tankeställare.
 
Hon kom alltså hit helt frivilligt efter så lång tid, inte för att jag ringde henne eller för att det var något särskilt – utan bara just för att få träffa mej och prata lite. Jag kanske inte är en sån otäck person ändå… jag kanske faktiskt är helt ok? Nu på senare tid har jag nämligen återfått kontakten med några gamla bekanta som själva tagit kontakt med mej. Jag har tom fått erbjudande om att börja sjunga igen!
 
Långsamt, långsamt börjar det gå upp för mej att det faktiskt finns människor som VILL umgås med mej! Det finns faktiskt människor som tycker att jag är helt ok, tom trevlig! Vännen säger säkert 10-20 ggr om dagen att han älskar mej, att jag är fin, att han är stolt över att få tillsammans med just mej. Långsamt kan jag ta in det och tom tro på honom, ibland iaf… Nu fattas det bara att få bli bortbjuden också, då skulle allt vara perfekt. Det var så länge sen och skulle vara så himla kul att få göra sej fin och gå bort till någon; en middag eller fest. Vi bjuder på fest 2-3 ggr per år, men ofta så kommer det bara någon enstaka. Nu är det snart dax igen, om två veckor blir det gemensamt kalas för alla oss födelsedagsbarn. Vi har bjudit kanske 20 pers, EN har tackat ja…
 
Men tänk att själv få gå bort, det skulle betyda massor!