Den där magkänslan… Del 3

Den där magkänslan… Del 3

Smilet döljer smärtan…

Tiden på Öland var absolut värst! Att se sin älskade unge må så dåligt och inte nå fram är fruktansvärt. Stundtals fräste han bara, andra gånger bröt han ihop bara man frågade något. Känslorna var verkligen all over the place… och det var de även hos oss. Oron tärde rejält på oss, ändå blir jag coollugn när akutsituationer uppstår. Jag går in i nåt slags tillstånd där jag bara pekar med hela handen och agerar. Så var det nu också. Jag var helt säker på att vi skulle reda upp situationen, jag visste bara inte hur lång tid det skulle ta och vad som skulle hända sen.

Sonen fyllde 21 i slutet av Augusti och var ganska uppgiven för att det inte blivit nåt nytt jobb trots alla positiva svar. Han ville ju jobba! Inte gå runt och må dåligt och vara overksam. Han sov mycket och sökte vårt sällskap mer och mer. Medicinering tackade han nej till, bla eftersom han redan medicinerar med Ritalin (som han slarvat med under den kaotiska perioden). Vi valde istället för medicin att prata mycket, sysselsätta honom och vara ute i naturen. Det var en himla tur att jag inte jobbade… all tid gick åt till sonen! Men det tärde en hel del på oss alla, man var orolig precis hela tiden och sov dåligt.

I mitten av september kom det positiva beskedet att en vän till familjen ordnat en anställningsintervju till honom. Han var väldigt nervös när han gick iväg, men hoppet hade tänts ordentligt. Han åkte iväg och kom hem väldigt trött men väldigt glad. Fick han det här jobbet så skulle det innebära att helg- och kvällsarbete var över. Ändå skulle han ha flera tusen mer i lön. Mc Donalds är en väldigt bra arbetsplats för den som är på väg ut i vuxen- och arbetslivet. Men ska du skaffa dej en bostad, så räcker helt enkelt inte lönen oavsett hur mycket man jobbar. Då är det dax att byta jobb och äntligen vågade/orkade/tvingades sonen ta det steget. Ett nytt jobb skulle också innebära vuxna kollegor istället för ungdomar (som kan vara (och var) väldigt elaka)…

Väntan var jobbig och han pendlade mellan hopp och förtvivlan. En vecka senare fick han veta att jobbet var hans!  Nu släppte allt och han var så glad att han bröt ihop, och det gjorde alla vi andra också. Det blev ett enda stort gråtkalas och äntligen kände jag hur hans livsandar började vakna igen och att faran var över. Nu skulle han ha två veckor ledigt innan det nya jobbet började, han drog till Öland direkt! Öland är vårt paradis. Där finns vilan, tystnaden och friden. Det är där vi laddar våra batterier bäst och där Senior alltid haft sin tillflyktsort. Där är han helt trygg.

2 oktober började han sitt nya jobb och kom hem helt slut. Han hade inte jobbat eller umgåtts med folk på nästan två månader. Första två veckorna jobbade och sov han bara. Så kom kallelesen! Äntligen skulle behandlingen börja i form av samtalsterapi. Vi trodde han skulle vägra, men han gick dit och kom faktiskt hem nöjd! Förr har det hetat ”Jag tänker inte gå och prata om min barndom med nån gubbe som tar betalt!” Men det var helt ok och nu ska han gå varannan fredag under 18 veckor. Och han har hittills inte behövt pratat något alls om sin barndom… Jag vet att han kommer att ha perioder under terapin då han ifrågasätter allt och förändras en del, men jag är helt säker på att det här är precis det han behöver. Vad vi alla behöver!

Nu har han jobbat på sitt nya jobb en dryg månad. Han har fått arbetskamrater som bryr sej och han samåker med en tjej till jobbet varje morgon. Han trivs och skrattar mycket igen. Det gamla umgänget är så gott som borta. Han har fortfarande inte tagit bort alla från sin Facebook, men jag tjatar på honom. Det är något som måste göras, för att han ska bli helt fri från allt gammalt. Särskilt tjejerna som lurat honom och de som varit taskiga, måste försvinna ur hans liv. De kunde förstört hur mycket som helst och är inte värda hans vänskap. De ska vara glada att jag inte polisanmälde dem, jag hade hur mycket som helst på dem (stöld, utpressning, hot mm)…  men ger dem istället chansen att rätta till sina liv.

Vi har varit till helvetet och tillbaka. Det kanske inte framgår så tydligt eftersom jag inte kommer ihåg alla detaljer eller kan berätta allt, för då blir det för mycket. Men det har verkligen varit ett helvete och jag var faktiskt lite rädd när jag skulle opereras att kroppen inte skulle orka med narkosen. Å jag var ju svår att väcka… om det berodde på detta vet jag inte, jag vet bara att en ny narkos inom närmaste tiden är uteslutet pga riskerna. Kroppen måste få vila lite nu.

Mycket har hänt och tankarna är många. Vad kunde vi gjort annorlunda? Vad kunde hänt? Är det över nu? Kommer det mera…?

I nästa inlägg får ni hans egna ord om hans egna funderingar, mina tankar och tips till andra föräldrar i liknande situation. Det blir sista inlägget i den här långa resan som äntligen är över. Hoppas jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *