Han är min PT, glädjespridare och kärleksgubbe och jag menar inte Martin utan Baileys. Vår älskade Pälsboll som betyder så otroligt mycket för oss. Idag fyller han tvåsiffrigt, 10 år!

Alla som har ett husdjur vet att de inte bara är husdjur utan även älskade familjemedlemmar som man absolut inte vill vara utan. Baileys, aka pälsbollen, grisen, mr B och mycket annat, är det finaste vi har. Han har hjäpt oss alla genom så mycket jobbigt och har säkert flera kilo tårar i sin päls.

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade hem honom. Barnen visste ingenting, de trodde att han skulle komma till oss veckan efter. Jag åkte till jobbet som vanligt, men hade 10 000 kr i bakfickan… efter jobbet åkte jag till uppfödaren. När jag kom hem ropade jag på killarna och sa att de skulle smyga ner för trappen och att jag ville visa dem något. De blev förstås överlyckliga!

Baileys blev ingen mästare i agility eller den där superlydiga hunden som jag hade tänkt mej. Hur jag än jobbade med honom så gick det mesta in genom det ena söta örat och ut genom det andra. Han lyssnar till sitt namn, typ… särskilt om det kombineras med ordet godis… men han är söt och otroligt glad!

Å nu är han alltså tio år och känslan av oro kommer krypande… hur gammal kommer han att bli? Hur länge får vi ha honom kvar? Han är ju inte helt frisk och väldigt stor för sin ras… hur mår han egentligen? Jag kan inte tänka mej en vardag utan honom! Borderterriers är kända för att bli gamla, väldigt gamla. Vi har faktiskt träffat en 18-åring! Men min magkänsla säger mej att vi kanske har ett par år kvar med honom. Å då blir jag plötsligt illamående. Så den tanken stoppar jag undan, långt bak nånstans.

Idag firar vi vår älskade pälsboll och njuter av att han är hos oss. Vår lätt olydiga, väldigt fega men så otroligt charmiga älskling!