Det var skitläskigt!!!

Det var skitläskigt!!!

Igår var det äntligen dax! Dagen som jag väntat på med skräckblandad förtjusning… Jag skulle äntligen få se The Phantom of the Opera igen, efter 26 år! Jaha, tänker ni… det var ju bara ytterligare en teater… men den här är väldigt speciell för mej.

För exakt 27 år sedan hade den första uppsättningen premiär i Sverige och jag hade äran att få jobba med den då. När vi släppte biljetterna gick kön från Oscarsteatern ner till Stureplan! Det var helt galet! När jag skulle banka pengarna på kvällen, hade jag över 4 miljoner i kontanter och fick poliseskort från sceningången till banken som inte ens låg hundra meter bort. Sånt händer lixom inte idag.

Föreställningen har rekord i Sverige och gick i hela 6 år, jag jobbade med den under ca 18 månader. En av de roligaste arbetsplatser jag haft i hela mitt liv och en av de vackraste. Oscarsteatern är verkligen magisk och jodå, det finns ett teaterspöke där. Han följde med mej ner i källaren varje morgon när jag skulle starta upp datasystemet och tända lokalerna  🙂

The Phantom of the Opera är något av det största som satts upp i musikalväg. Dekoren är helt otrolig! Jag såg den säkert 200 gånger och minns fortfarande vartenda litet ord! Självklart skulle det bli väldigt speciellt att se den på en annan scen med andra skådespelare. Vi umgicks dygnet runt och kände varandra så otroligt väl. Vi hade sju förställningar i veckan, enda lediga dagen var måndagar och då träffades vi alla på Djurgården och spelade brännboll.

Det var VÅR Phantom och nu skulle någon annan ta över den. Men några är faktiskt med även den här gången. Bland annat Anna som sminkar huvudrollen. Anna har gjort Fantomens mask i Sverige och Danmark och nu i Sverige igen. Så vi kan iaf vara säkra på att han ser ut som han brukar  🙂

Med biljetterna i handen satte jag mej på pendeltåget, spänd som en fiolsträng. Hur skulle den funka på en annan scen? Skulle skådespelarna fylla sina pampiga roller? Hur såg elefanten ut? Skulle ljuskronan fungera? Var alla repliker kvar? Hur mycket skulle vara ändrat? Så många funderingar!

Jag hann hälsa på bla Vicky von der Lancken som är kvinnan bakom uppsättningen den här gången. Vi satte oss på våra platser och sen började det! Gåshud! Min första tanke var att kläderna var rätt och att skådespelarna var nästan identiska med vår uppsättning. När Operaspöket drar ner Christine i underjorden kunde jag slappna av, allt satt där det skulle. En och annan replik är ändrad, men det gör inget.

Jag är superimponerad av alla kvinnliga roller, de är helt fantastiska! Dansarna och baletten är magisk! Hannibal är mycket smalare och har samma problem att komma upp på elefanten som föregångaren hade. Jag saknade Bert-Åke som operadirektör, men de här funkade också bra. Madame Giry hade blivit vänligare, hon var väldigt stram och barsk tidigare. Så var de då Phantomen… jag saknade lite av det råa och mörka. Jöback är varken rå eller mörk, han är lite för trevlig på något sätt. Han gör rollen jättebra, men fortfarande är det Mikael Samuelsson som är kung på Phantomen-tronen. Men har man inte sett föregångaren så är Jöback Fantomen, så är det bara!

Jag tycker att detta är en värdig ersättare av ”vår” uppsättning. Har man sett versionen på Oscars märker man lite skillnad, men inget som stör. Och har man inte sett den så ska man absolut göra det! För det är något av det mäktigaste som någonsin satts upp! Den kommer inte att slå vårt rekord, men den kommer nog att gå ett tag. Jag hoppas att alla som inte sett den tar chansen att se den, för det finns inget liknande! The Phantom of the Opera är en magisk förställning med underbar musik och vackra kostymer. Den ska helt enkelt upplevas!

Jag är så glad att jag fick möjlighet att se den först, innan jag fick höra något om den. Det var skitläskigt men nu har den skräckblandade förtjusningen bytts ut av ett lugn att detta är helt ok! Det är inte vår uppsättning, men den är en värdig arvtagare. Nu har jag sett den tillräckligt många gånger, jag kan fortfarande varenda replik, men nu känns det faktiskt som jag är färdig med den. Tills det kommer en ny uppsättning om sisådär 25-30 år kanske… vi får se…

Jag är iaf väldigt stolt över att jag har jobbat med den och så otroligt glad över att många av oss fortfarande har kontakt. Snart ska vi ha en ny träff med gamla gänget, 27 år senare. Jag sa ju att vi var tajta  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.