Om en liten stund ska Junior göra sitt andra försök till uppkörning för tyngre motorcykel. Förra gången var för en månad sedan och då gick det alltså inte så bra. Vi får väl se hur det går idag. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här med att han kommer köra en stor motorcykel inom kort, eller sk donatormaskin som läkarna kallar det…

Båda killarna fixade moppekort när de hade åldern inne, sen fortsatte Junior med lätt motorcykel och det var helt ok med mej. Nu ska han alltså hoppa upp ytterligare en storlek och nu är jag inte lika lycklig längre. Den är STOR! Men den låter mysigt, så där mullrande lixom. För den är redan inköpt förstås och har stått och väntat i garaget sedan innan jul.

Jag vet att Junior inte tar några risker eller leker när han kör. Men den går fort och är tung att manövrera och man vet ju inte vad som händer vid regn, dåligt väglag eller om det kommer en grop som han inte ser. Det är farligt, så är det bara! Det finns ju en anledning till att det kallas donatormaskin…

Men vad ska jag göra då? Hade jag förbjudit honom att ta körkort när han var 16 så hade han ju aldrig någonsin lyssnat på mej mer och det bäddar ju inte för någon bra relation precis. Jag litar på honom och han har själv fått bekosta allt. Det är hans dröm och vem är jag att ta den drömmen ifrån honom? Visst är det farligt, men det är mycket annat som också är farligt. Han är myndig och gör faktiskt det han anser är bäst, även om jag inte delar hans åsikt.

Skulle han inte klara uppkörningen idag så har jag lugnt ytterligare ett par månader, men han kommer att vara så otroligt besviken och det vill jag ju inte. Så jag håller tummarna och sitter här och väntar så länge, precis som jag kommer att göra varenda gång jag vet att han är ute och kör. Det är lixom så livet är som mamma…

Uppdatering kl 14.55: han klarade det!