Det har gått i ett sedan svärmor dog för tre veckor sedan. I torsdags var det dax för begravning, den var väldigt enkel men fin.

Det är svårt att arrangera begravning för en nära anhörig, trots att man vet nästan exakt hur denne hade velat ha det. Önskemålet var så enkelt som möjligt, kremering, ingen annons eller minnestund. Det har vi såklart följt, men sen då? Dekorationer, musik, färg på kistan…

Begravningsbyrån har såklart hjälpt till så mycket de kunnat, men en del saker har vi lixom aldrig ens funderat över. Som tex vilken kista som ska väljas. Men önskemålet var ”enkelt”, så då blev det enkelt. En vit utan krusiduller.

Min svärmors favoritfärg var blå, så en blå kista hade såklart passat bäst. Istället valde vi blå blommor och det var minsann inte lätt så här på vintern. Valet föll på riddarsporre, vita liljor och röra rosor. Men liljan hade inte slagit ut så det fick bli en slags klocka istället. Hon avskydde svart och ägde nästan inga svarta kläder, så vi bestämde dessutom att vi skulle vara klädda i blått.

På morgonen för begravningen vaknade Martin och kände att vi måste nog ha någon musik ändå. Så han laddade ner ett par olika stycken med panflöjt som hans mamma tyckte om. Lunch innan en begravning kan vara knepigt, så vi bestämde att vi skulle äta tillsammans med svärfar på sushihaket i vårt centrum. Så skulle vi iaf ha ätit något den dagen.

Efter lunch gick han hem till sej för att byta om, medan vi hämtade blommorna. Sen var det bara att byta om och ta tjuren vid hornen… dax för begravning. Vi var bara de allra närmaste närvarande och ceremonin var enklast möjliga. Skillnaden för mej den här gången, mot andra begravningar jag varit på, är att detta var en katolsk ceremoni. Det är lite annorlunda, men inte jättemycket. Lite mer Gud än vad jag är van vid kan man väl säga.

Efteråt åkte vi hem till oss och tog en enkel fika med kladdkaka från Lidl, det bjöd alltid svärmor på. Stämningen var avslappnad och rätt ok, trots allt. Allt blev fint och värdigt och så mycket det gick enligt de instruktioner vi fått. Jag tror att hon hade varit nöjd, hoppas det iaf fall.

Vi passade även på att prata om våra egna önskemål ang begravning, när ämnet ändå var aktuellt. Även om vi pratat om det förut, så är vi uppdatera nu på hur var och en tänker, och det känns jätteskönt.

Det är ett slags mentalt steg att klara av begravningen, det är lixom det värsta i hela processen. Nu är det fortfarande massor kvar att göra med bouppteckning, svärfar som ska flytta osv, men begravningen är iaf över och den var fin.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube