Igår var en tung dag. Då skulle nämligen pälsbollen fyllt 14 år. Nu är det drygt fem månader sedan han lämnade oss, saknaden är fortfarande påtaglig.

Man säger att sorgen blir lättare med tiden, jag säger att den bara blir mindre vass. En del ifrågasätter att sorgen kan vara så stor, det är ju ”bara ett husdjur”. Alla vi som haft en hund, katt eller annat älskat husdjur, vet att det där ”bara” inte stämmer. Baileys aka Pälsbollen kom till oss för att vara mitt sällskap och träningskompis och lära barnen ansvar, han var vår bebis, bästa kompis och vår stora glädje – han var det finaste som går att köpa för pengar. 13 år och fem månader fick vi tillsammans, det är rätt lång tid.

31 augusti 2020 tog vi det tunga beslutet att låta honom somna in, han var sjuk, kroppen orkade inte längre. Han älskade sommaren och hade haft bästa sista tiden tillsammans med oss eftersom vi varit hemma på heltid hos honom nästan hela året. Så vi visste att han fått bästa förutsättningarna och inte skulle må bättre än han gjorde. Beslutet att låta honom avsluta sitt liv var förstås oerhört tungt – men helt rätt. Han hade inte tyckt om den regniga hösten och årets jättekalla vinter.

Så här fem månader senare är saknaden fortfarande tung. Jag saknar att gräva in fingrarna i hans mjuka päls, att höra honom sova bredvid mej, att bli buffad på när han ville bli klappad. Det enda jag inte saknar är ha balkongdörren öppen typ dygnet runt eftersom han ville ligga på trappen och titta på livet utanför.

Som jag sagt förut så blir det ingen ny hund, det skulle inte vara schysst eftersom vi vill resa mer och vara borta längre. Kanske bo och jobba utomlands ett par år. Vi har ju vår lånehund som vi är mycket tacksamma över. Det är såklart inte samma sak, men det är en liten tröst ändå.

Jag har en önskan om att få besöka en uppfödare med Borderterriers, och bara få mysa med massor med hundar – stora och små. För de är verkligen de härligaste, knäppaste, gladaste och galnaste hundarna som finns. Så mycket livsglädje! De finns några stycken att välja på, bla en i Uppsala som hade Baileys pappa, efter pandemin är en utflykt dit något av det först vi gör.

Just nu är det lite tungt. Kan ni inte berätta om era saknade husdjur, så kan vi sakna dem tillsammans.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram