Ett år i corontän

Ett år i corontän

Nu har vi varit i corontän i ett helt år. Den 10/3 förra året gjorde vi vårt sista jobb, som var en teaterföreställning med bla Arja Saijonmaa. Sen stängde Sverige.

Under året har jag varit i stan 2-3 gånger, jag som åkte in 5-6 ggr i veckan tidigare. Jag har varit på en övernattning, till Husby Säteri, innan var jag på resande fot nästan varenda månad. Inte en enda teater eller film har vi sett, något vi gjorde nästan varje måndag året om och fotade Röda Mattan på galapremiärerna. Förra året lyckades jag behålla en del jobb och samarbeten, men hittills i år är det noll. Det är tur att jag har en man med fast inkomst, annars hade det varit riktigt illa.

Det är alltså mycket vi inte har gjort de senaste 365 dagar, men vad har vi gjort då? Jo, vi har röjt, renoverat och promenerat. När corona började dra in över världen, insåg vi rätt snabbt att vi förmodligen blir hemma iaf fram till sommaren. Då bestämde vi att vi skulle rensa källaren, renovera förrådet och ta hand om vår hälsa. Martin hade lite för många kilon att bära runt på och eftersom övervikt är en riskfaktor vid corona var detta prioriterat att ta hand om först och främst. Det frigjordes ca 2 timmar varje dag, pga hemarbete, den tiden ägnade vi åt dagliga promenader.

Våren gick bra, humöret var på topp, vi mådde bra och fick så mycket gjort. Sommaren funkade också bra, men sen dog vår hund och det var svårt att motivera sej till något alls. Det blev lite bättre i början av vintern när vi fick höra att vaccin var på g, då orkade man lite till. Men nu i januari tog jag slut. Vintern är en jobbig årstid för mej annars också, nu blev det nästan övermäktigt. Jag blev frustrerad och väldigt uppgiven när vaccinationstakten gick i slowmotion.

När snön bara vräkte ner dag efter dag tappade jag lusten till allt, helst av allt ville jag bara skrika rak ut. Corona, massor med snö OCH ett gäng minusgrader gjorde mej så frustrerad. Å sen blev alltså min ena son och båda föräldrarna sjuka i corona och luften gick ur mej totalt. Nu är jag sååå trött. Å jag har ingen lust med nånting. Vill bara att den här skitcoronan ska vara över, att vaccinet ska finnas i kroppen och att allt ska bli som vanligt igen. Eller iaf så vanligt som det kan bli, allt kommer väl kanske inte att bli som förr.

Under coronaåret har vi iaf hunnit massor! Vi har fått rensat i källaren och på en massa andra ställen. Vi fixade det där förrådet, men även garaget och vardagsrummet. Vi gick flera hundra mil, utforskade varenda naturstig i kommunen och började i nästa. Å Martin gick ner hela 20 kilo och räknas nu som nästintill normalviktig och har inte alls samma förhöjda risk om han blir sjuk.

Så hur ska vi fördriva resten av tiden med corona. Hur lång tid är kvar? Kan vi gissa till augusti kanske? Tills dess ska vi göra ordning i mitt träningsrum och måla där, alla lister och dörrkarmar i hela huset ska också målas. Vi ska även gräva upp en bit intill husväggen ute och dränera där, vi ska bygga altan på baksidan, ett nytt entrétaket OCH slå bort entrétrappan och bygga en ny. Och fortsätta gå.

I bästa fall är både huset och vi i tipp-topp-skick när corona är över och vi kan släppas ut ur vår corontän. Å då kan vi ta några steg närmare drömmen om husbil. Innan vi bor i en på heltid, måste vi ju öva lite. Så planen är att testa några olika och sedan köpa en när vi vet vad vi behöver och vill ha. Vi måste ju ha en nyckel till den fina nyckelringen 🙂

Under corona har många av våra vänner varit väldigt sjuka och några finns inte längre. Vi kan helt enkelt inte vänta längre med att börja förverkliga vår dröm, vi vet ju faktiskt inte hur länge vi lever. Så nu tänker vi börja göra, inte bara drömma! Det har året med corona lärt oss. Vi vill leva och vi vill uppleva. Det är dax nu!

Hur summerar du året med corona och vad har du lärt dej?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

14 tankar på “Ett år i corontän

  1. Wow 20 kg, bra jobbat!!
    Gud…en summering av året. Med ett ganska socialt liv, så har det såklart blivit lite mindre socialt. Fast vi har några vänner vi träffas med, där vi känner det ”säkert”. Men man har fått avstå från massor.
    Men jag har fått lära mig att ta det lite lugnare. Vilket nog är bra för mig.
    Mitt arbete har varit ganska oförändrat. så det har ju gjort att man känner livet som mer normalt.
    Nu längtar man till att livet ksn återgå lite mer som det var förut.
    Kram Kajsa

  2. Helt otroligt att det gått ett helt år! Har jobbat nästan oförändrat då vi bara är 5 st på arbetsplatsen (körde i skift för ett år sedan och arbetade sedan fram en plan som har funkat) och vi har ju vårt sommarhus som vi har kunnat åka till. Så jag ska inte klaga. Men visst börjar det tära nu… Om det bara kunde sluta vara vinter så att det blir lite lättare att umgås utomhus igen. Längtar efter mina föräldrar!

  3. Det är verkligen helt galet att det gått ett år sedan allt var som det borde vara. Något som är enormt tokigt är att många redan vant sig vid nya corona livet och detta blivit vardag. Så fel men så det blev. Som jag längtar ut till livet igen

  4. Bra jobbat av mannen att gå ner 20 kg!
    Det är ju ändå bra är ni har haft saker att sysselsätta er med annars hade det varit olidligt!
    Året har mest varit fokus på graviditeten och familjen, men också att det är dags att ta tag och göra det man vill och inte vänta längre – man vet ju inte om man får chansen igen.

  5. Ja, fy ett helt år med detta gar verklugen tärt på psyket. Jag studerar och jobbar med event så för mig blev det ett år där alla jobb försvann och kvar fanns bara isoleringen med distans studier. Jag är en person med fulltecknad kalender jämt och även min äldsta dotter så när allt vi tyckte var roligt försvann blev det svårt att motivera sig.
    Hela familjen fick covid i oktober och efter det kändes det som vi var klara med allt och nu längtar jag bara efter att få börja leva igen.
    Man kan i te vänta för länge och du har så rätt i att man aldrig vet hur livet blir. Drömmarna ska levas ut ❤

  6. Det där med corona har lärt oss så mycket. Har tänkt om. har sett vad som är viktigt osv. Vi har åkt på SPA och tycker nog dom har skött det fantastiskt. Samtidigt har vi hela tiden i bakhuvudet att finns det gäster som inte tar det på allvar får vi gå tillbaka till rummet. Den konflikten orkar inte vi ta, något jag kanske hade gjort tidigare Både jag och min kollega har förlorat en nära, och ingen av oss fick gå på begravningen. Jag pga 20 personers regeln, min kollega pga det var i ett grannland. Det är inte bara sorgen att förlora någon, utan minst lika mycket att inte kunna få ta ett riktigt farväl. Sen kan folk gnälla om att dom inte får sitta på krogen och supa på kvällarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *