Fibromyalgi it is…

Fibromyalgi it is…

Som ni kanske kommer ihåg så fick jag en icke önskvärd julklapp strax innan jul. Min ortoped Dr Torsten gav mej en rejäl käftsmäll i form av en diagnos som jag aldrig i hela mitt liv ens tänkt på nämligen fibromyalgi. Enligt Dr Torsten hade jag alla tecken och när han ringde mej dagen efter för att kolla läget, sa han att han var mer än säker på diagnosen. Så även när jag träffade honom för några veckor sedan… ja, jag är lite trög!

Eller kanske det är så att jag har svårt att acceptera beskedet? Jag tycker nämligen att mina bekanta som har fibro är sjuka och det är ju inte jag… jag har ju bara lite ont. Typ överallt. Hela tiden. Men vaddå? Lite ont behöver ju inte vara fibro. I torsdags skulle jag få veta. Jag hade tid hos Dr Kompis. Spännande. Läskigt. Oroligt. Men jag var säker, klart jag inte har fibro – då är man ju sjuk.

Dr Kompis öppnade sin dörr och gav mej en kram. Vi pratade om ditten och datten innan han började trycka på de där triggerpunkterna som ska ge svar. Han frågade lite om plötslig irritation, trötthet, ömhet osv. Sen tittade han på mej och sa ”jo, Torsten har rätt. Du uppfyller ALLA kriterier för fibromyalgi”. Jag bara tittade på honom… vad säger man. Skulle jag? Jag är ju inte sjuk! Men så tänkte jag återigen att läget är detsamma som innan jul; jag har ont – men ontet har numera ett namn. Ingen skillnad! Men som Dr Kompis säger; det här förklarar en massa andra grejer som vi funderat på. Varför jag är fläckvis kall på hela kroppen, varför jag ena dagen har ont i benen andra i tummen, varför jag har ont INNE i benen, varför jag inte kan ha händerna stilla mer än en kort stund innan de domnar bort, varför jag kan bli ledsen och irriterad utan någon anledning alls osv. Det förklara en himla massa helt enkelt. Ändå ha jag svårt att acceptera det.

Men visst är jag tacksam. Här kämpar folk för att få en diagnos, jag får den serverad på silverfat. Dr Torsten kommer bli belåten för att han hade rätt och det får jag väl bjuda på. Samtidigt tänker jag på alla dem som är riktigt sjuka i sin fibro men inte får någon hjälp. Jag har en hög smärttröskel, kanske för hög ibland och det kan ju vara därför jag inte känner mej sjuk. Jag har alltid haft ont och är van vid smärtan, andra kanske får det plötsligt och då är det förstås svårare att vänja sej. Jag har Dr Torsten och Dr Kompis som ser mej och gör allt de kan för att hjälpa mej. Jag har ändå haft tur och det är den tanken jag försöker att vila i.

Ok, jag har alltså både en ovanlig form av Sömnapné och Fibromyalgi – ingen av diagnoserna går att bota eller göra särskilt mycket åt. Men nu är det så och det är bara att gilla läget. Å läget är precis som förut, skillnaden är bara att jag numera har något att skylla på… nä just det, en förklaring till symptomen var det ju… Jaja, det är iaf inget som tar livet av mej. Det är som det är helt enkelt. Det som inte dödar en härdar en, eller hur det nu var. Det kunde varit värre, mycket värre…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.