Fick ett mail för en tid sedan med ett erbjudande om att börja sjunga igen. Blev så glad!
 
Igår var första träffen med ”gamla” gänget och några till. Kul att träffas igen efter väldigt lång tid. Jag och U sjöng ihop från jag var ca 12 år till jag var 25. Tillsammans med två andra tjejer sjöng vi på fester, fixade konsterter, festivaler och en massa annat. Vi kunde inte leva på det, men tjänade ändå en del pengar. Kul var det iaf.
 
Sen kom det barn…. U var först ut, sen jag som dessutom pluppade ut två nästan samtidigt. Det blev svårt att få ihop rep-tider och annat, så vi la oss på hyllan kanske man kan säga. U körde igång igen i perioder, men så är hon också utbildad musiker numera.
 
Så träffades vi alltså igår och bestämde rep-tider, det var redan fler jobb inbokade. Där nånstans började det kännas jobbigt… Ville jag ha hela den där karusellen igen på en gång? Repa flera gånger i veckan, ha konserter som innebär mer rep och tid för klädval mm. Då kom ångesten. Det är inte dax än. Hade det varit en stillsam kör som från början bara sjäng för nöjes- och terapins skull – så ja… perfekt! Men nu fanns det redan en konstert inbokad i mars, nån allsångsgrej varje vecka i sommar, en show i augusti och lite annat. Hjäp!
 
Jättekul, men jag kände mej tvungen att tacka nej. Så det blev ett långt förklarande mail till U där jag beskrev hur jag kände. Jag vill, men det passar helt enkelt inte in just nu. Hoppas erbjudandet står kvar när jag är mogen. Först ska Senior klara sej genom skolan, Junior ska bli helt glad igen, ekonomin ska fixas och våran resa genomföras… SEN! U förstod och sa att jag får komma när jag vill 
🙂
 
Å vet ni? Jag är inte ens ledsen. Jag är glad och stolt över att bli tillfrågad, folk vet vad jag går för – jag KAN sjunga! Jag tog ett beslut och idag känner jag mej bara lättad. Så kan livet vara ibland.