Gambia med fötterna

Gambia med fötterna

När vi är ute och reser använder vi nästan aldrig taxi, här
är det är fötterna som gäller. Vi går vart vi än ska, om det inte handlar om
väldigt långa avstånd eller utflykter. De senaste dagarna har det blivit cirka
8 km per dag och det känns jätteskönt i kroppen nu när semestern snart är slut
och det är dags att börja jobba igen. Med tre-rätters middag varje kväll är det
nog tur att vi går så mycket… men jag är rätt säker på att jag gått up vikt
ändå.
Första dagen när vi var här gick vi från vårt hotell i Kotu
till Bakau. Jag mindes vägen som mycket kortare och blev lite uppgiven när jag
inte kände igen mej alls. Igår gick vi den vägen igen och nu har jag fått ihop
kartan i skallen så pass att jag till och med hittade fram till huset jag bodde
i. Vägen så nästan likadan ut, men husen var finare och fler. Mitt hus var
ombyggt och tillbyggt och man hade tagit bort den fina trädgård som jag hade
där det växte både banan, papaya och mango och papegojorna bodde i träden. 
Hela turistområdet är flyttat från Bakau till Kotu och många
av de hotell som fanns för 22 år sedan är nu stängda, vissa helt förfallna
eller rivna. Ingen marknad finns kvar och det stora supermarket som då fanns
har blivit bilverkstad. Jag förstår varför, även om det känns lite tråkigt. Det
är nämligen så att stranden i Bakau inte är särskilt bra, turisterna kräver en
bra strand och då får man flytta hotellen. Men själva byn är mycket mysigare
och finare i Bakau, så är det bara!
Att ta sej runt med fötterna som färdmedel är enligt mej det
bästa sättet att uppleva ett land. På så sätt kommer man både natur och
människor nära på ett naturligt sätt. Jag tycker uppriktigt synd om alla de som
inte vågar lämna hotellområdet. Här har man betalat dyra pengar för att åka
till Afrika och sen är det enda man ser hotellväggarna… det är inte riktigt vår
stil. Visst blir man påhoppad av alla som vill visa vägen, ta i hand, prata med
en osv. Men det är vänliga människor som för det mesta bara är nyfika på oss
vitingar. Visst kan de vara påträngande ibland, men säger man att man vill gå
ensam så brukar det inte vara något mer tjat.
I förmiddags gick vi mot Senegambia för att ta ut pengar. 
Allt är MYCKET dyrare än jag räknat med, så våra 4000 vi haft med oss från
början har tagit slut. Vi trodde att vi skulle kunna betala utflykter och det
vi tagit på hotellet med kort, men så var det inte… alltså är vi tvungna att ta
ut pengar och då skulle det finnas en bankomat en bit härifrån. Så dit gick vi
på förmiddagen problemet var bara att det enbart fanns automater för VISA och
vi har mastercard. Men man skulle kunna ta ut pengar på mastercard på ett
hotell så vi fortsatte dit. Och visst hade vi kunnat ta ut pengar där… om vi
haft passet med oss… så det var bara att gå de 4 km hem igen och hämta det. Att
betala 100 spänn för en taxi gör vi bara inte, vi funkar inte så.

Tyvärr så fick vi ändå inte ut några pengar eftersom vårt mastercard tydligen är spärrat för utlandsbetalning, trots att Martin tagit bort den spärren. Så nu har vi inga pengar kvar… men det löser sej väl, kanske, på nåt sätt. No problem som man säger här.

Jakten på min kompis Dodo går vidare. Nu vet vi att han
jobbar i hamnen i Banjul och har ledigt på söndagar. Så i bästa fall får vi
träffa honom imorrn, jag hoppas det men Gambia är Gambia… man vet aldrig riktigt
säkert hur det blir med nåt alls. No Problem… eller hur?!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.