Tänk vad ett möte mellan två öppna sinnen kan leda till. Min son, då 18 år, satt i skuggan på en solsäng i Gambia. En bit ifrån satt Smile och grabbarna började prata. Detta var 2013 och början på något otroligt häftigt!

Nu har vi känt Smile i 6 år och varit upp till hans by två gånger. Från början skickade vi pengar till honom, för att underlätta hans liv lite grann. Sen fortsatte det med familjen och i slutänden har det blivit hela byn. En stor hjälp för dem, som känns gott i hjärtat för oss. Men det har hela tiden gnagt lite i oss att vi inte kan göra allt vi vill, att det inte är tillräckligt. Allt gjort och gör är till stor hjälp, men det är lixom bara vi och vi har inte så mycket själva. Bara Smiles familj är 10 personer, i byn är det flera hundra… det vi gör hjälper, men räcker inte så långt.

Men nu har allt förändrats! Under vintern har fler hört av sej till mej och frågat hur det kan hjälpa till. Om de kanske också skulle kunna åka till byn… Så när vi var där senast pratade vi med Smile och Buba (vår chaufför) om det skulle kunna gå att göra någon slags tur upp till byn och gör den tillgänglig för fler, utan att göra det till ett jippo för vita turister. En knepig balansgång faktiskt. Smile och Buba ville iaf försöka och nu har första gänget varit där!

I onsdags åkte Celina och hennes mamma de 15 milen till Nema och det blev verkligen succé! Förutom att bilen gick sönder… Celina och jag fick kontakt via instagram (tror jag) och jag kände direkt att de passade för att åka till vår by och skulle klara den strapatsrika resan och samtidigt kunna hantera alla intryck och bemöta alla med den respekt som jag tycker krävs när man besöker någon i sitt hem. Medan jag har roddat lite med Smile så har Celina samlat pengar och det har hon verkligen gjort med bravur!

När de kom till Nema efter 5 timmar istället för de tre som det brukar ta hade de 80 liter olja, 10 stycken 50-kilos säckar med ris och 4 stora säckar med lök med sej. Medan Celina och hennes mamma var i byn var Buba och köpte riset, det fick tas i flera omgångar för att få plats i bilen. Jag är så enormt tacksam och jag tror inte att byn sett så mycket mat på en gång förut. Kvinnorna i byn samlades hos Smiles mamma för att dela på alla grejer, helt fantastiskt!

Å inte nog med det. Byn fick även en ny invånare, geten Svea som dessutom har en bebis i magen. Jag tittar på Celinas bilder (som jag fått ok att låna) och blir så otroligt glad och varm i hjärtat. Nu har byn hjälp av fler än bara vår lilla familj och kan äta sej mätta ett långt tag framöver. Vi fortsätter att hjälpa Smile ekonomisk med det vi kan och besöker byn kanske var tredje-femte år i framtiden. I bästa fall kommer Celina och hennes mamma tillbaka och kanske kan vi få kontakt med fler som vill åka den långa vägen för att göra lite gott.

Många förstår nog inte vad den här hjälpen betyder. Men om jag säger att man i byn kämpar för att kunna äta ett mål mat om dagen, så kanske ni förstår. Att man nu kan äta sej mätt en ganska lång tid framöver och på så sätt bygga upp sin hälsa lite innan regnsäsongen drar in över landet. Under regnsäsongen blir många sjuka och när kroppen är svag är det svårt att återhämta sej. Med vår och Celinas hjälp har de större chans att stå emot sjukdomar och återhämta sej snabbare. Vi räddar faktiskt liv med det lilla vi gör.

Å när man är friskare är det lättare att söka jobb och även större chans att få ett. Så det är ju inte så att bara för att vi kommer dit med mat lutar de sej lugnt tillbaka och väntar på nästa lass. Det här är hårt arbetande människor. Smiles familj har en odling med kasawa som man kämpar för att hålla liv i och han själv åker ner till turistområdet för att sälja både kasawan och annat. Med vår hjälp orkar de lite till bara.

Jag ser på bilderna och är både glad och tacksam. Å jag längtar tillbaka så det gör ont. Det kommer att dröja innan vi kommer tillbaka, men kontakten är tät. Tänk ändå vad ett möte mellan två unga killar kan leda till… ganska coolt faktiskt 🙂