Junior ringer till mej och är förtvivlad. ”Mamma, jag tror att jag har tappat min mobiltelefon” Så hör jag en darrande stämma och en liten snyftning… men han försöker hålla masken…
 
Tydligen har telefonen trillat ur fickan när han suttit på bussen till simträningen. Jag som inte tyckt om att han åker buss dit själv… tvekade länge på att han skulle få åka ensam… osv. Det dåliga samvetet började genast mala.
 
Först blev jag förbannad och tyckte han var oansvarig och klantig. Min puls gick upp till 573 slag/sekunden medan jag ringde SL och hittegodsavdelningen. De hade förståss ingen telefon upphittad, inte busschauffören heller. Nästa samtal gick till Tele2 för att spärra sim-kortet och beställa ett nytt.
 
Nästa gång jag pratade med Junior började jag faktiskt tycka synd om honom. Han hade ju tappat den, inte varit oansvarig eller klantig – den gled ur fickan. Om inte någon tagit den ur hans ficka alltså… man vet ju aldrig. Morfar fick engagera sej i letandet och sköta anmälan till polisen. Jag stod ju på jobbet och kunde inte göra mycket mer.
 
När vi kom hem nu gav jag Junior en kram (försökte iaf, han var lite motsträvig) och förklarade att jag först blev skit förbannad men att jag nu faktiskt insett att det var en olyckhändelse som kan hända vem som helst. Det hade ju varit värre om han blivit rånad och nedslagen, vilket händer i det området han åker till… det är därför jag varit tveksam att skicka honom dit.
 
Så slutsatsen blir att det är ju jäkligt synd att telefonen är borta. Men Junior är hel och en mobil är ju ändå ”bara” materiell, en sak… något som går att ersätta. Det är väl så man får tänka antar jag… även om det är surt…