Många säger ”vilken tur du har som har så duktiga barn som hjälper till så mycket hemma”. Jag tycker inte det handlar om tur, det handlar om hårt jobb från min sida. Jag tar helt enkelt åt mej hela äran, för att jag har duktiga ungar.
 
Man får ett guldläge att förändra sitt liv när man skiljer sej. Jag tog chansen att uppfostra mina ungar och göra dem till såna killar som jag skulle kunna tänka mej min framtida, eventuella man. Vem vill ha en man som inte kan laga sin mat, sköta ett hem och ta ansvar? Inte jag!
 
Direkt när skilsmässan var ett faktum inrättades städschema här hemma. Killarna var då 3 resp 4,5 år gamla. De fick vara med när det skulle tvättas, lagas mat, diskas och dammsugas. Jag gav dem uppgifter som jag visste att de klarade och de fick lyckas varje gång. De tyckte det var skoj att hjälpa mej och fick mängder med beröm.
 
Visst tog de tid att ha barnen runt benen hela tiden, men idag ser jag ju att det var värt det. Idag VET jag att de kan hantera en tvättmaskin och en diskmaskin, de vet hur man läser ett recept och kan slänga ihop en middag som är ätlig, de dammsuger en gång per vecka vardera och fuskar oftast inte under sofforna. Den tid som jag la ner på barnens lärande då, får jag igen idag.
 
Visst är de duktiga, men att hjälpa till i ett hem handlar väl inte om duktighet – det handlar väl om jämställdhet?