Årets mest onödiga vecka på året har börjat… Pride är i stan! Med onödig menar jag inte att den inte behövs, utan att den inte borde behövas! Vi lever på 2000-talet och det borde vara fullständigt naturligt att älska vem man vill, att få respekt och acceptans oberoende av vem man är och vem man älskar. Men så är det inte, tyvärr.

Visste du att den allra första Prideparaden ägde rum i San Francisco 1970? Och att den allra första Prideflaggan visades offentligt första gången 1978 och då hade 8 färger? Då fanns även rosa och indigo med, men dessa var för svåra att trycka på tyg och togs därför bort. I paraden i Stockholm brukar det vara ungefär 60 000 människor och längst gatorna hela 600 000! Det är helt makalöst och otroligt! Så många som stöttar och engagerar sej, i kampen som borde vara en självklarhet. På drygt 40 år har vi alltså ändå inte kommit längre…

Hela Prideveckan är glädje, fest och musik. Det är seminarier, scenframträdanden och härliga människor som möts och gläds med varandra. Varför kan det inte alltid vara så? Vad är det som är så farligt resten av året och vad är så fel med HBTQ? Inget fel alls, hävdar jag!

För mej som heterosexuell och med en normalt fungerande skalle, kan jag inte se fel på varken den ena eller den andra. Felet är att alla inte accepteras för sitt val. Felet är att människor runt om i världen trakasseras för sin sexuella läggning, kallas sjuka, vanskapta och ska botas. Ryssland är bara ett skräckexempel på hur det inte ska vara och varför Pride behövs. Samtidigt kommer glädjande nyheter från vårt eget land att en Imam faktiskt, otroligt nog, välsignat två flator!!! Så det går iaf framåt, men alldeles för långsamt.

Jag tror att det är vi heterosexuella som måste stå överst på barrikaderna. Vi är fler och måste försvara våra vänner som är färre. Hatet får och kan inte segra, hat förgör och skapar konflikter och krig. Det är kärleken som måste ha övertaget och omsluta alla de som hatar. Kärleken är det enda viktiga och det enda rätta. Att älska och bli älskad är det enda som betyder något. Att ha en gemenskap med en annan människa, att omslutas av ovillkorlig kärlek. Att kunna vila i vetskapen om att man är älskad och trygg. Det vi alla vill. Alla behöver kärlek!

Lite klyschigt brukar man säga att det är människan man blir kär i, inte könet. Och det stämmer ju! Det är egenskaperna som lockar och förenar oss, inte könet. Det är inte du eller jag som ska bestämma vem som ska bli kär i vem. Vi ska förmedla öppenhet och acceptans till våra barn och vara öppna och accepterande oavsett vem de kommer hem med. Är du så öppen och accepterande?

Drömmen är att Pride ska vara totalt onödigt och att vi ska få vårt öppna och accepterande samhälle. Men nu är det inte så. Och så länge det fortfarande finns länder och grupper av människor som motarbetar den fria kärleken, så behövs Pride. Frågan är hur länge det ska vara så här stelbent och hatiskt. Det vet nog bara den som hatar.

Länge leve kärleken!