I lördags kom vi alltså hem. Det innebär att vi möttes av en djungel och en massa krav. Tre månader på vift sätter sina spår… Den som inte klarar gnäll ska sluta läsa nu.

Vi hade inte tänkt att komma hem förrän i måndags, men eftersom äldste sonen och mina föräldrar skulle åka iväg på söndagen kom vi hem en dag tidigare för att hinna ses. Så vid lunch sladdade vi in hemma vid huset. Hemma är som jag tidigare sagt i husbilen, huset i Tumba är bara ett hus. Ett hus med en massa krav, som nästan all hus är.

Vi möttes av en djungel. Häcken på baksidan hade växt en meter åt alla håll, gräset var tjockt, ogräs och utblommat stod på kö för att dras upp. Det var lixom bara att sätta igång direkt. Sonen kom över och hjälpte oss med det värsta. Så på bara några timmar var det mesta gjort. Det är inte så mycket att ta hand om egentligen, vi har gjort det rätt enkelt för oss. Men det är ändå kanske 20 meter häck att klippa, sånt känns i armarna. Plus en stor allmänning som ska klippas, den kunde vi knappt ta oss ut till.

Vi hade tur och fick låna bil, så den här gången slapp vi iaf ta husbilen till sopen med allt trädgårdsavfall. Det fick vi ju göra sist och det är inte en optimal lösning. Så på söndagen tog vi tag i det sista och körde iväg allt. Så var iaf det värsta gjort. Innan vi lämnar tillbaka bilen ska vi dessutom passa på att storhandla och ta en tur till sopen till med en massa annat skräp.

Sedan vi kom hem har det gått i ett. Tvättmaskinen har snurrat konstant, allt i husbilen ska ju tvättas. Vi har testat några nya recept och sprungit mellan event. Nu börjar perioden med pressvisningar med alla nyheter inför vintern. Så jag har tittat på ny inredning och design och varit på ett gäng olika bokevent.

Som av en tillfällighet i dessa boktider har vi dessutom fått hem vår nya kokbok. Om den ska jag berätta mer i ett annat inlägg – men den finns till försäljning om ni är intresserade. Maila mmjikita@gmail.com för alla detaljer.

Medan jag suttit och jobbat har jag låtit den stora kyrkflytten stå på. Det är tv i min smak, mycket bättre än älgvandringen som stressar livet ur mej. Lite som när Gunde åkte Vasaloppet med sina adepter, ljuvlig tv. Mer sånt. Jag har dessutom tagit långa bad och vi har varit duktiga med både promenader och träning. Alltid nåt alltså.

Vad menar jag med att det är en massa krav med att komma hem? Jo, det är så mycket som ska fixas. Huset har alltid något som behöver lagas eller fixas, är det inte trädgården så är det något annat. Det ska städas 100 kvm istället för husbilens 10. Eftersom vi ständigt rensar ur ligger det saker överallt som ska säljas. Saker som ska läggas ut på blocket när vi är hemma eller ska iväg till nån loppis. Det är rörigt helt enkelt, men blir såklart bättre vart efter grejerna försvinner. Just nu står det kokböcker och grejer till husbilen i hela vardagsrummet.

Jag har ständigt i tanken att saker ska ut för försäljning, att jag måste skriva ikapp, fixa något eller träna. Dygnets 24 timmar räcker inte till när jag är hemma och jag blir enormt stressad. Jag ligger konstant efter överallt och det är omöjligt att komma ikapp. Just nu skriver jag på två texter till vår uppdragsgivare, samtidigt som jag skriver på vårt föredrag till Elmia-mässan och inlägg på bloggen och vårt magasin Du i Fokus. Just det! Instagram och FB ska också uppdateras, iaf vårt företagskonto. Ute på rull kan jag glömma allt som har med hemmet att göra och bara fokusera på skrivandet.

Så varför säljer vi inte huset då? För att vi inte har någonstans att ställa husbilen då. Det är svårt med parkering i Stockholm, och dyrt. Tyvärr. Huset är nästan avbetalt och blir därför en billig och bekväm parkering när vi är hemma. Dessutom är det nära till våra föräldrar som vi måste kunna ta oss till enkelt, eftersom vi inte har någon liten bil. Alla bitar är helt enkelt inte på plats för en försäljning. Men vi krattar manegen så mycket vi kan tills det blir läge.

Men faktum är ändå att vi inte trivs här. Jag gillar Stockholm, men vill inte bo här längre. Det händer för mycket och är otryggt. Dessutom får jag ont axlarna av att klippa gräs och ont i ryggen av att skotta snö. Här i Tumba kommer väldigt mycket snö, de sk snökanonerna har en tendens att vara värst just precis här. 30-50 cm blöt snö är inte kul. Fem månader med vinter har blivit outhärdligt helt enkelt.

Just nu känns det mesta rätt tråkigt. Planen var att dra iväg igen redan på tisdag, men så blir förmodligen inte heller pga olika anledningar. Nu vet vi inte när vi kan komma iväg, så det deppar jag också lite över. Men men, det är väl bara att fortsätta harva på – den dagen kommer då vi lämnar över nycklarna till en ny ägare och drar iväg till solen över vintern. Det kan gå snabbare än vi kanske tror…

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram