Så var det måndag och vägning. Vågen visade 60,9 utan kläder. Det blir 0,5 minus denna vecka och ett kilo på tre veckor. Mycket för att vara mej, men frustrerande lite när man är så nitisk som jag är just nu. Jag hade hoppats på mer men visst, jag har ju inte någon övervikt längre – bara några trivselkilon för mycket. Men det betyder ändå att de resterande 18 dagarna måste var minst lika strikta som de senaste två veckorna varit. Så tråkigt!

Jag hade en dag i tingsrätten idag och valde då att (istället för att springa iväg ut och äta en lunch som jag inte har koll på) skaka ihop en soppa och äta den tillsammans med en apelsin. Folk tittade förstås på mej och jag fick förklara vad jag håller på med. Att detta är högst tillfälligt eftersom jag har ett viktigt mål inom tre veckor, som jag bara måste nå. Då händer det nåt väldigt intressant: ALLA har en åsikt om hur jag ser ut!

Inte behöver väl jag gå ner i vikt? Inte har väl jag särskilt stora tuttar? Är det inte väldigt dumt att viktgränsen är satt så lågt? Är det inte en lyxoperation? Osv osv… mycket intressant tycker jag. Några trodde från början att jag skulle göra en magsäcksoperation och blev riktigt förbannade, innan jag hann berätta vad det egentligen handlade om  🙂

Så vad svarar man då? Jo, jag måste gå ner i vikt eftersom det är ett krav från socialstyrelsen och landstinget för att få operationen. Med kläder på kanske inte bysten är så stor, men utan är det värre och jag vill kunna röra mej och ligga i sängen som jag vill utan saker som är i vägen och slippa ryggont. Jag tycker att viktgränsen är riktig och satt på rätt sätt, på så sätt får man rätt proportioner som normalviktig och det är ju det som är hälsosammast att vara. Det skulle vara en lyxoperation om jag inte hade några problem, nu har jag det – annars hade jag inte bett om hjälp. Folk har väldigt mycket åsikter, men jag hade svar på allt och får folk bara fråga så verkar de nöjda. Särskilt när de förstod att jag inte skulle operera magen för att gå ner i vikt, utan att det var en helt annan operation. Så där satt jag med min ”lunch” och lät folk ställa sina frågor. Vissa tyckte nog att det egentligen var ett tabu-ämne så där mitt i lunchen, men de tjuvlyssnade gärna…

Jag åt tillsammans med vännen Bax som kommer från Gambia och är nämndeman precis som jag. Så resten av lunchen gick åt till att prata om Gambia och att försöka övertala honom att åka dit i november tillsammans med oss. Han var bra sugen och skulle hem och prata med flickvännen. Hoppas hon säger ja, det skulle vara så himla kul att ha med dem!

60,9 alltså… minst ett kilo till måste bort och sen får jag klä mej i VÄLDIGT tunna kläder när jag träffar läkaren. 18 dagar… Ni är med mej hela vägen va?