Hur många barn är ok?

Hur många barn är ok?

Jag har bekanta som fått barn som ensamstående, som homopar, som väntar sitt fjärde resp sjunde barn, som inte alls vill ha barn överhuvudtaget. Vem är det som säger att den ena eller andra gör fel?

Självklart får alla dessa höra av en och annan att de gör eller tänker helt galet. ”Inte kan man skaffa barn när man är två tjejer… eller när det inte ens finns en pappa att ha förhållande med?! Varför skaffa fler barn när man redan har så många, ska de befolka världen på egen hand?” Det är väldigt många, som har en väldans massa åsikter kan man nog säga.

Men vem har rätt att dömma? Samtidigt kan man undra när barn blev en rättighet… Ska homopar öht få skaffa barn? Jag tycker det. Så länge barnet inte tar skada är det väl helt ok, men barn kan ju ta skada även i ett heterosexuellt förhållande… Ska ensamstående kunna gå ut på krogen och ”ligga sej till” en unge? Ingen kan stoppa dem, eller hur? De kanske ändå blir bästa tänkbara förälder och har mer uppbackning än ett par. Sen att det är skitjobbigt att ta hand om barn själv, det vet man ju inte förrän man sitter där…

Men jag tror att favoritämnet är när någon skaffar många barn. Att, som i min väninnas fall, redan ha sex barn och nu vänta sitt sjunde är ett skvallerämne minsann. Dessutom är det flera fäder inblandade… sånt gillar folk att tycka en hel massa om. Men har vi rätt att tycka något alls? Tänka kan man förståss göra, men då håller man tyst tycker jag!

Bebisen finns ju redan där, måste man då haka upp sej på något som faktiskt inte går att göra något åt? Är det inte bättre att ge stöd åt de blivande föräldrarna och uppmuntra dem istället. De har redan fått höra alla nedsättande och elaka kommentarer, de vet redan vad folk tycker. Håll truten istället för att säga något som kan såra.

Jag kan också tycka en himla massa. Jag tycker det är galet redan med fyra barn och fattar inte hur man orkar eller klarar av det rent praktiskt. Att orka med sju är mer än jag någonsin skulle fixa! Att skaffa barn som ensam är också något som jag skulle akta mej för. Det är ju skitjobbigt med barn när man är två, att då fixa det på egen hand… nope, inte jag! Men vissa längtar ju så otroligt mycket efter att bli mamma, till slut finns väl bara den utvägen?

Men inget av det jag tänker säger jag… jag kan skriva det, men jag tänker inte ge mer börda till de här personerna. Istället beundrar jag dem för att de klarar att stå emot alla gliringar och elakheter som de får ta emot. Hur orkar man det i sitt ”tillstånd”? Med detta önskar jag alla med bebisar i magen ett riktigt stort lycka till!

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.