Den här veckan är alltid den stressigaste på året. Det är samma sak varje år… flera födelsedagar inom närmaste familjen och teatersäsongen sätter igång. Jag vet ju om detta och försöker att planera och förbereda så mycket jag kan, ändå blir det paj. Jag klarar helt enkelt inte stressen.

Man kan bla läsa: ”Under
stress så reagerar vi på flera olika sätt – kroppsligt, kognitivt
(tankar), känslomässigt och beteendemässigt. Hur reaktionerna uttrycks
är till stor del relaterat till hur lång tid vi utsätts för den
stressutlösande situationen. Den omedelbara stressreaktionen kan ses som
kroppens alarmsystem (den s.k. fight-flight responsen). Alarmet
aktiveras så fort du känner dig arg, hotat eller utmanad. När larmet går
utsöndras hormoner som utlöser en serie fysiologiska förändringar i
kroppen, som syftar till att maximera tillgången på energi i kroppen.”

Vid långvarig stress kan vi bli väldigt sjuka, vilket jag blev 1998. Sedan dess klarar jag inte ens kortvarig och akut stress, min kropp går totalt i baklås, vilket hände i torsdags. Veckans första tre dagar klarade jag utan problem. Jag tränade på måndagen och onsdagen och kände att kroppen var på g, tom svanskotan kändes bättre. Torsdagförmiddag gick också bra, sen började det… jag tog fel på dag och kom till en lunch en vecka för tidigt. Jag hittade inte rätt till stället jag sedan skulle till (trots GPS), utan gick vilse och fick en promenad på 6-7 km innan jag kom rätt och då var det Martin som fick hjälpa mej via telefon. Efter detta var jag både helt slut i fötterna (klackar), trött i huvudet, ledsen och med så hög puls att jag trodde att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mej. Å då hade jag två grejer kvar att göra innan jag kunde gå hem och kollapsa.

Dagen efter funkade ingenting! Jag skulle träna, men orkade inte ens klä på mej. Jag klarade inte att tänka en hel tanke, orkade knappt stå upp innan lunch, kunde inte formulera ord och visste knappt vad jag hette. Jag låg med hunden i soffan och glodde på tv fram till lunch, då tog jag en matlåda ur frysen och sen orkade jag klä på mej. Efter en hyfsat lång promenad med hunden kunde jag sätta mej vid datorn en liten stund och få ihop ett blogginlägg, men oj så många stavfel det var. Tur det finns rättstavningsprogram… Å där nånstans skulle jag börja snygga till mej för kvällens program. Vi skulle fira mammas 75-årsdag på Golden Hits. Massor med folk, massor med ljud, massor med ljus…

Men det gick bra! Jag visste att detta var det sista jag skulle göra (idag firar vi henne hemma) och att jag sedan skulle få vila flera dygn. Nu har jag inget bokat förrän på tisdagmorgon, och jag hoppas orka ta mej till gymmet på måndag. Enda gången jag inte tränar är när kroppen tydligt säger ifrån och det gjorde den i fredags. Annars är det #fuckinggördetbara som gäller.

Jag vet att jag inte klarar stress särskilt bra längre och har anpassat mitt liv efter det, men ibland blir det ju paj ändå och det vet jag också. De flesta andra stressar, blir trötta, vilar och orkar köra igen. Jag vilar, förbereder mej, stressar, kollapsar, vilar, vilar, vilar men blir ändå aldrig helt ok igen… så är det. Så blir man när man varit utsatt för långvarig stress och gått in i väggen rejält. Hjärnan orkar inte ta in information och stänger av, kroppen lägger av. Har man dessutom fibro och hypotyreos i kombination med detta (eller som resultat av stressen) blir det ännu värre.

Jag vet hur jag reagerar och påverkas av stress. Hur är det för dej? Lyssnar du på din kropp?