Jag skjutsade ju Senior till jobbet imorse och fick med mej Dogge hem. Allt bra så långt…
 
Hundarna lekte och hade hur kul som helst, jag bara myste och trivdes med att ha dem runt mej. Sen börjar sms-trafiken… och den var inte nådig…
 
Vädret idag har inte varit så bra kanske man kan säga, regn och blåst. Seniors jobb just nu består av att kratta kottar, även när det regnar lite. Han var ganska less på det när regnet öste ner och han var ute ensam medan de andra jobbade inne idag. Så det blev väl kanske 10 sms innan jag och mormor till slut fick åka dit och lugna honom.
 
Han hade ju inte vågat gå in och fråga om andra sysslor eftersom han är ny. Dessutom var svägerskan ledig på förmiddagen, så han hade itne sin närmaste kontaktperson heller där och min bror var upptagen med stopp i nåt avlopp. Så det var lite stressigt på pensionatet och till slut var Senior så ledsen att han var redo att sluta jobbet.
 
Men efter lite god lunch och att vi kommit dit, plus peppande sms från Vännen så fixade han iaf att jobba klart sitt pass. Nu är han ledig över helgen och behöver inte komma dit på måndag om det regnar. Så nu har han klarat en pärs, det kan ju bara bli bättre – eller hur?
 
Det är inte lätt att vara lite annorlunda och kanske inte riktigt förstå vad som ska göras och inte kunna läsa av människor. Det kan ju låta som om vi daltar med honom, men det är så han funkar och han får den hjälp han behöver för att utvecklas som person och klara ut svåra situationer. Vi lotsade honom igenom detta och nästa gång vet han hur han ska göra.
 
Tyvärr tappade han sin telefon strax innan arbetspasset var slut. Glaset gick sönder, men telefonen fungerar… surt för honom, så blev han ju ledsen igen. Men ikväll firar vi hans nya jobb med chips och läsk. Så nu är han glad igen.
 
Vad gör man inte för sina barn?