Inget sug alls!

Inget sug alls!

Igår hade jag äran att träffa mitt lilla kusinbarn som skulle sett dagens ljus i fredags, men föddes 6 veckor för tidigt. Det var en pytteliten tjej som kom till världen, bara 42 cm lång och 1700 gram ”tung”. Men precis som sin mamma så är hon en fighter och har ett jävlaranamma och har på de här 6 veckorna nästan dubblat sin vikt och växt 8 cm. Så igår träffade jag alltså en normalstor bebis, om hon varit nyfödd alltså…

De flesta som träffar en nyfödd bebis får lite kramp i livmodern och suckar av längtan. Inte jag! Jag gosar gärna och sitter gärna och myser, men känner inte den minsta längtan att ha en egen bebis. Jag kan alla knep, att trösta och vyssja sitter i ryggmärgen, men det räcker med ett par timmar sen klarar jag mej utan några år till. Jag tycker mest synd om den där lilla som har så ont i magen och vrider sej som en mask. Hon kan inte säga var det gör ont eller hur mycket, inte heller hur hon vill bli tröstad eller om den hjälp som ges faktiskt hjälper eller inte…

Min kusin är en cool förstagångsmamma, inget hönsigt där inte. Jag fick bebis i famnen direkt när jag kom och lämnade tillbaka henne när jag åkte ett par timmar senare. Hon var aldrig där för att rätta till eller ”övervaka” utan verkade rätt nöjd med att få sitta för sej själv en stund och kunna röra sej fritt medan någon annan tog hand om ögonstenen. Annars brukar man ju knappt få röra vid den första bebisen i familjen, här var det totalt annorlunda. Skönt! Kusinen kommer att bli en himla bra mamma, inget curlande här inte  🙂

När jag satt där med den där lilla ”Smurfen” i famnen kände jag återigen hur åren bara flugit iväg. Det är drygt 20 år sedan jag höll Senior i famnen första gången och jag minns det som igår. Han var så fin med sin gyllengula acke-lock i pannan och jag tänkte direkt att den här lilla varelsen kan jag göra precis vad som helst för. Å det har jag verkligen fått leva upp till. Den dagen blev jag vuxen och förändrades för alltid. Jag var inte längre Marlene, jag var MAMMA! Jag var inte längre jordens mittpunkt, utan var tvungen att ta ansvar för en annan person som var fullständigt beroende av mej.

På nåt sätt så tror jag att alla skulle må bra av att ha barn. Det är lixom då som man inser att man inte är viktigast i världen och att det inte funkar att vara egoistisk. Alla fattar iofs inte det även om de får barn, men man blir på nåt sätt en ”mognare” människa den dag man blir förälder. Sen säger jag inte att alla ska eller ens passar för att ha barn, men man förändras och det är nog en nyttig erfarenhet för de allra flesta. Jag blev iaf en mycket bättre människa när mina barn föddes!

Så sitter jag där och tittar på den där lilla sovande människa som ligger tryggt i min famn. Hur ska hennes framtid bli? Hur kommer hon att bli som tonåring eller som vuxen? Mina två juveler hade en tuff uppväxt med alla dessa sjukdomar och diagnoser som följde oss på vägen. Det var riktigt svårt många gånger, men vi kom igenom och idag har bägge två (och jag) ett bra liv. Men jag kan knappast säga att jag minns tiden med glädje… snarare med lite vemod. Så mycket enklare det hade varit med två friska barn och så mycket mer vi hade kunnat göra. Eller?  Vi gjorde ju faktiskt ganska mycket ändå, trots att vi medicinerade i timmar varje dag under vintern.

Jag var hemma med mina barn i nästan 10 år, de har aldrig satt sin fot på dagis. Då hade de förmodligen varit ännu sjukare än de var. Å hade jag haft ett dagjobb att gå till hade jag varit borta väldigt mycket och mina kollegor hade nog inte tyckt särskilt mycket om mej. Så tiden hemma med barnen var nog väl vald och det bästa beslut vi kunde fattat. Ångrar jag att jag inte fick fler barn? Absolut inte!!! Jag ville ha två tätt, gärna samma sort och det fick jag. Sen var jag färdig, för alltid och det är absolut inte ett beslut jag ångrar.

När jag träffade Martin sa alla att det självklart skulle bli en ”kärleksbebis”. Men det hade vi ju redan en; Baileys! Martin ville inte ha barn alls och jag var färdig, det hade folk svårt att acceptera. Ett kärleksbarn är tydligen något man SKA skaffa när man träffar en ny man. Men jag har ju aldrig gjort som man förväntar sej, så varför skulle jag göra det den här gången?

Jag har två vuxna barn, en 6-åring på deltid och numera ett litet kusinbarn som jag kan mysa med om och när jag vill. Nåt bebissug har jag inte, men visst är det mysigt att sitta där och gosa lite  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.