För 20 år sedan ganska precis på minuten var jag utmattad men superlycklig! För 20 år sedan blev jag nämligen mamma för första gången och det hade jag längtat efter sedan jag var typ 12… Efter ett sent missfall så trodde jag inte att det var möjligt för mej att få ett biologiskt barn och hade förberett mentalt för adoption, men så kom han ändå trots allt och lyckan var total. Å sen kom en till bara 17 månader senare  🙂

Igår när jag var hos frissan sa tjejen som fixar mina ögonbryn att jag omöjligt kunde ha en son som är 20 år. Så här lät det ungefär:

– Vaddå? han kan ju inte vara 20. Hur gammal är du?
– 43, svarade jag.
– Jaha, det är ju då som ni svenskar börjar skaffa barn typ…

Haha, ja… det har hon ju faktiskt lite rätt i. Men nu är det ändå så att jag är 43 och har en son som är 20 och en som är 18,5 och jag tänker definitivt inte skaffa fler barn!

Sen kom nästa roliga grej när jag la ut mina olika klänningar här och på Facebook. Den första och sista klänningen skulle jag inte ha fick jag veta, för de var för ”tantiga”. Alltså är jag iaf inte tant än  🙂

Man är ju som bekant inte äldre än man känner sej och jag vet inte riktigt vilken ålder jag känner mej som eller hur jag borde känna. Men jag känner mej iaf inte gammal! Jag trivs väldigt bra med min ålder och känner en större inre säkerhet och frid som jag inte känt förut. Jag vet numera vad jag vill och vågar ta för mej på ett helt nytt sätt. Om det har med åldern att göra vet jag inte, men kanske… Jag är för ung för att sluta bry mej om utseende och hälsa, men för gammal för att bry mej om småtjafs och bagateller. Jag vet vad jag tycker är viktigt och ger uttryck för det. Kanske har jag äntligen blivit vuxen?

Nu har jag bara en tonåring kvar och han bor inte ens hemma längre. Idag ska vi fira med lunch på vårt pizzahak enligt sonens önskemål och sen ska han tydligen kidnappas av sina skyttekompisar klockan 16. Vi åker och jobbar och sen vet man inte när någon av oss kommer hem igen… Idag känns livet extra bra!