Jag är ingen ängel alls…

Jag är ingen ängel alls…

De senaste dagarna har jag fått en mängd lovord för den hjälp jag och min familj ger till Smile i Gambia. Jag har fått höra att jag är en ängel, har ett stort hjärta och en massa annat. Självklart är det roligt att höra att folk uppskattar det man gör, men jag ser det inte som att jag är bättre än någon annan eller har större hjärta än någon annan. Jag har fått möjligheten att hjälpa några människor fram i livet och tagit chansen att göra något som känns bra för mej.

När jag tänker efter så har jag alltid varit sån. Kanske lagt mej i andras liv lite för mycket ibland? Det första jag kommer ihåg är när jag gick i mellanstadiet och gick emellan mobbare och den som blev mobbad. Jösses va stryk jag fick! Men jag kunde inte bara se på hur en grupp människor gick på en ensam person och medvetet bröt ner denna. Det här innebar ju att ingen ville leka med mej, eftersom jag inte gav vika när någon var utsatt… det innebar ju en viss risk att finnas i mitt sällskap lixom…

När jag gick i högstadiet hade vi en riktigt strulputte i min klass (som man kunnat läsa i tidningarna om efter vår skoltid) och en kille som hade det kämpigt både hemma och med sin skolgång. De här två tog jag mej frivilligt an och gjorde alla grupparbeten med. Å på något underligt sätt så gjorde de faktiskt sin del av arbetet utan något större problem. Vi fick grejerna gjorda och i just de här ämnena blev de godkända. Killen som hade det kämpigt är idag en god vän som sagt att han inte vet hur han skulle klarat skolan utan mej. Jag var kanske 12-13 år och kunde på nåt sätt hjälpa de här killarna bara genom att faktiskt ge dem chansen. Det var något jag bara gjorde utan att tänka på varför eller konsekvenser. Det bara blev så och det kan jag känna mej både stolt och glad över idag. Då var det bara självklart.

Så där har det fortsatt. Jag har stått upp för de svaga och fått massor med skit. Jag har öppnat mitt hem för trasiga människor i alla åldrar och det har känns lika bra i hjärtat varenda gång. Ibland har jag frågat mej varför? Varför hjälpa en människa man inte känner? Handlar det om att få bekräftelse eller göra avtryck i en annan människas liv? Kanske… men mest handlar det om den där goa känslan i magen som man får när man ser att man hjälpt någon att växa och ta sej framåt. Att hjälpa någon att nå sin dröm är fantastiskt. Att se någon lyckas och veta att man har en liten liten del i framgången är jättehäftigt. Oftast krävs det så otroligt lite, kanske bara en puff i rätt riktning.

Så det handlar nog inte så mycket om att man har ett större hjärta än någon annan eller är en ängel. Det handlar nog bara om att man ser vart hjälpen behövs och vågar lägga sej i och hjälpa till. Att köpa ett lexikon till Dodou gjorde jag ju för att han önskade sej ett och jag hade möjligheten att köpa det åt honom. Att hjälpa Smile är inte så svårt när man har 400 medlemmar som kan hjälpa oss att hjälpa. Att ha ett gäng ungdomar runt köksbordet som behöver hjälp med skolarbetet är ju inte särskilt jobbigt, bara en ära. Det är inte särskilt svårt eller jobbigt att dela ut gosedjur till barnen i Gambia, det är en lycka att höras deras skratt.

Det är kanske det som är nyckeln? Jag ser inte problemet, bara möjligheterna! Att få hjälpa en annan människa är en förmån och ett sätt att lämna avtryck i en annan människas liv. Inte jobbigt eller svårt alls, men man måste våga fråga och lägga sej i. Och det vågar inte alla… så lite modig kanske jag ändå är  🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.